Vardagstro och söndagstvivel

Okategoriserade

Om att prata med barn om tro

28 okt , 2021, 07.30 annaedgren

 

När barns läsande kommer upp på tapeten talas det ofta om exemplets makt. Vuxna uppmuntras att läsa i hemmet, så ska barnen få levande läsarförebilder och börja se det som en möjlighet eller kanske till och med en självklarhet att själva läsa.

Här om dagen gjorde jag ett spontant tanketest – kunde man överföra snacket om exemplets makt också på vardagstro? Ganska snabbt svarade jag ”ja” på min fråga. Jag valde förresten här med flit ordet ’tro’ i stället för ’religion’, jag tänker att det första ordet här signalerar en vardaglig och individuell aspekt (”just min tro”) i stället för något mera strukturellt och organiserat (”kyrkan”).

Jag tänker på att den vuxna som tycker sig ha ett andligt liv och själv tycker att det är viktigt kan låta det sippra ut i synligheten, mitt i barnfamiljsvardagen. På samma sätt som med läsandet: om jag som troende vuxen har personliga, viktiga trosrelaterade erfarenheter och rutiner, varför inte dela med mig av dem så att barnen ser och hör om dem. Annars vet de ju inte att sådant ens förekommer på riktigt.

Jag har inga färdiga recept för hur man borde prata med barn om sin tro. Mest har jag frågor, ibland lyckas jag lösa dem bättre, ibland sämre. Hur ska jag skippa trons många språkliga abstraktioner eller klichéer? Hur kan jag prata tillräckligt enkelt utan att underskatta barnet? Hur ska jag förankra snacket om tro i barnets värld, vilka konkreta exempel kan jag ge på hur tron är viktigt för mig själv? Hur ska jag prata om vikten av respekt för vad  och hur andra tror?

Oberoende av hur snacket går är det spännande, när man minst anar det kommer en fråga eller ett påstående om tro, Gud eller Jesus. Mitt i tandborstningen kan det höras ett konstaterande om att ”Jag är helt som Jesus!” Medan föräldratandkrämen strittar i ett förvånat frustande kommer förklaringen: ”Jesus hade både Josef och Gud som pappa, jag har ju också två pappor” (i vår regnbågsfamilj finns två pappor).

Läs också

2 kommentarer

  1. Patrik Lindholm skriver:

    Varför skulle man som förälder vilja överföra sin personliga åsiktsbaserade ”vardagstro” på sina barn? Ett barns integritet är värt avsevärt mer respekt än vad en dylik björntjänst förmår ge sken av att hysa. Att under kamouflage av ansvarsfull uppfostran genomsyra barn med religiösa skuldkänslor i egenskap av ”men tänk om” från stunderna de utvecklar förmåga att dra slutsatser på egen hand, går farligt nära att exploatera deras naivitet, stundom verklighetsfientliga orimligheter till förmån. Är inte det ett fullkomligt slöseri av värdefulla kognitiva resurser som kunde åstadkomma så mycket mer, blev de istället erbjudna fakticitet?

    Och varför avsiktligen försöka dölja ordet ”religion” bakom alternativa mindre provocerande etiketter, påstås ursprungsinnebörden enbart leverera fördelar? Endast i situationer där det medvetet eftersträvas att undanhålla information om verkligheten, undviks specifika definitioner på det som diskuteras, emedan de generellt raserar resultatet proponeraren av de mer godtyckliga implikationerna strävat efter.

    Barn tenderar att följa föräldrarnas exempel oberoende nekas eller uppmuntras de till dito. ”Hur ska jag förankra snacket om tro i barnets värld” är en oroväckande frågeställning, emedan den uppenbart avslöjar förutfattningen om den – enda – trosmodell som redan existerar hos föräldrarna enkom. Speciellt de på personliga bevekelsegrunder anammade pseudosvaren på trosfrågor är under inga omständigheter ett nödvändigt måste för någon förälder att proklamera ut till sina egna eller andras småbarn. Eller någon annan överhuvudtaget. Det finns inga arvsanlag för kristna barn, muslimska barn, judiska barn, hinduistiska barn; lika lite som det existerar socialdemokratiska barn, svenska folkpartistbarn, centerbarn eller natala samlingspartister. Indelandet i fraktioner kommer från vuxna (?) som i regel ser sig lite ovan om dem som inte ingår i just deras gemenskap, således bidragande till det åtskiljande tänkandet diverse trosinriktningar i grund och botten idkar, men av någon anledning unisont vägrar skriva under.

    Man bör lära ut att respekt skall visas andra människor men definitivt inte deras föreställningar eller obekräftade påståenden om den delade verkligheten, hur tilltalande de än målat upp dem för sig själva. Respektera dina barn genom att lita på deras omdöme sent omsider och inte nödtvunget indoktrinera dem traditionsbundet, före de är mogna nog att fatta sina egna beslut och då kunna basera dem på erhållen livserfarenhet och gedigen kunskap i ämnet som helhet. Varken barn eller föräldrar förlorar något i processen, emedan där inte finns någonting att förlora. Och högst sannolikt aldrig någonsin fanns.

    • annaedgren skriver:

      Hej Patrik, tack för din kommentar! Jag hade först nu tid att ordentligt läsa genom det du skrev, och jag håller med dig om flera saker. Kanske uttryckte jag mig lite hastigt eller luddigt på vissa punkter, för jag kände inte igen mig i allt det du läste in i texten.

      I ett stycke som jag raderade för att göra blogginlägget lite kortare konstaterade jag att jag klart tar avstånd från att indoktrinera mina (eller andras) barn så att de skulle känna att de för min skull behöver bli aktiva i eller fejka ett intresse för min tro. Kort sagt tänkte jag tvärtom inlägget som tankefragment kring hur jag vill låta mina barn se att jag har en tro, att den är viktig för mig och har en plats i min vardag – i motsats till att gömma mitt troende jag i en bubbla bara för mig som barnen aldrig skulle märka.

      Du undrade också varför jag väljer att ”dölja ordet ”religion” bakom alternativa mindre provocerande etiketter, påstås ursprungsinnebörden enbart leverera fördelar?”. Där tycker jag att jag skrev ut varför jag använde ordet tro i stället för religion. Jag vill med ”tro” signalera att jag nu pratade om min personliga tro i min vardag, inte en ”religion” i form av evangelisk-lutherska kyrkan i Finland som en struktur och organisation.

      En av de saker vi tycks tänka lika om är att det är viktigt att respektera barnens integritet. Jag eller min fru (som är präst) har aldrig försökt pressa fram något ställningstagande eller liknande från barnen gällande vår tro med allt vad den innebär. Däremot pratar vi gärna om de trosrelaterade frågor eller påståenden barnen själva ibland kommer med, det kan gälla allt från religionsläxor i skolan eller varför vi tror på det ena eller andra sättet.

      Tack att du tog dig tid att skriva, det är alltid intressant med kommentarer.

      Anna

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *