Det här är en text om sorgen över en liten obetydlig hamster.
Vår hamster har dött, ett och ett halvt år gammal. En dag vaknade hon helt enkelt inte upp.
Hon var tam och tyckte om alla. Min man, som ogillar precis alla djur, sa: ”Det var någonting särskilt med Hayley.”
Jag sörjde hamsterns plötsliga bortgång. Men mitt i sorgen kunde jag inte bestämma mig för att om jag sörjde hamstern eller bara livets förgänglighet och dess sår.
Ett plus med att sörja ett litet obetydligt djur är att man kan låtsats sörja djuret men till 70 procent sörja någonting annat.
Jag är inte arg eller bitter på livet eller Gud för min hjärnblödning. Men ibland tänker jag att jag hade velat ha en fullt fungerande kropp lite till. Men å andra sidan har jag fått så mycket av livet än jag har bett om.
Numera känner jag mig gammal. Gammal börjar man vara när man inte bara vet att alla människor ska dö utan också verkligen förstår vad det innebär. Jag har kommit nära inpå min egen dödlighet. Dödens realitet är uppskakande – och ändå finns det inget annat sätt att leva på.
Tack Hayley för att du påminde mig om det igen. Och att du lät mig gråta lite.
Vi ordnade en begravning. Min dotter såg ut det vackraste stället i den lilla skogen bredvid vårt bostadsområde. Vi grävde en grop under fallen trädgren och lade hamstern där. Vi sjöng ”Nu är dagen slut”. Det var en helt vanlig söndag i oktober.
