Andetag

Vi har anlänt i vår nya stad Bergen! Resan gick relativt smidigt. På finska sidan fick vi krångla lite innan vi (jag) lyckades bevisa att jag har studieplats och att vi har en adress i Norge. Dessutom hade jag skrivit ut fel intyg från Omakanta så med darrande händer och hjärtat i halsgropen fick jag gräva i mailen efter alla intyg de behövde för att släppa oss vidare.

I Oslo blev vi nästan försenade till vårt connecting flight. Men som tur var var planet också försenat så vi hann. Fick t.o.m i oss några dyra sushibitar innan vi gick ombord.

Väl framme i Bergen satte vi oss på bybanen mot centrum och förundrades över utsikten. Många ”oj” och ”wow” senare var vi framme i stan. Vi promenerade till lägenheten och möttes av en stark tobakslukt i trapphuset. Väl inne i lägenheten upptäckte vi sånt som man inte kan se på en videovisning. Lyhördheten, små skavanker här och var, faktumet att trapphuset är en genomgång till innergården från vilken man sen kommer vidare till de andra husen (dvs det är mycket trafik utanför vår dörr långt in på natten så vi har inte sovit ordentligt under tiden vi varit här).

Visst har vi hunnit fundera vad vi riktigt gett oss in på

Många gånger. Men jag tror det lätt blir så när man är ny på ett ställe och man inte känner till språket, staden eller människorna. Folk har kallat mig modig när jag berättat att vi ska flytta till en stad vi aldrig besökt, i ett land vi aldrig varit i. Jag börjar förstå dem nu när det är verklighet.

Det blev helt enkelt inte riktigt som jag tänkt mig. Ärligt talat så har det känts lite otryggt. Det tog en tid att vänja sig vid lyhördheten och inte hela tiden misstänka inbrott i lägenheten.

Allt innan flytten har gått så smidigt. På under två månaders tid har vi hunnit få reda på att jag fått studieplats, letat och hittat bostad, fått vår första och andra vaccindos, jag har ansökt och beviljats studiestöd, Markus föräldrar tog en avstickare till Bergen med husbilen och några flyttlådor och vi kunde boka flyg utan att behöva räkna in en tio dagars karantän (= vi kunde stanna längre i Jeppis och hinna säga hejdå till de flesta).

Men som tur är vi inte ensamma, vi har varann. Och vänner vi kan fråga hjälp av.

Imorgon börjar studierna. Är extremt nervös. Rädd att inte hitta fram, att inte förstå norskan, att inte få vänner. Tror ändå det är bra att kastas rakt in i det. Bättre det än att gå runt och oroa sig i all evighet. He blir no bra!