Idag rann några tårar ner på mina kinder när jag satt i väntrummet efter att ha fått min andra covid-19-vaccination. (Jag är glad över att ha fått dos 2, men måste säga jag kände mig mer upprymd efter den första dosen, innan deltavariantens superversion nått oss.) Jag bläddrade i Facebook-flödet där en bekant hälsovårdare från mitt förra jobb vädjade om hjälp för kvinnorna i Afghanistan. Hennes kompisar och familj bor kvar i Afghanistan. Var är alla me-too-feminister, frågade hon. Det blev en chock för mig och för många andra hur snabbt talibanerna tog över makten i Afghanistan. De hatar alla som inte är likadana som de själva och deras ideologi är helt ofattbar, ond och grym. Problemet är att ingen verkar ha någon lösning på krigen i Afghanistan, inte heller de som arbetar för mänskliga rättigheter, jämställdhet och demokrati. Under tiden gör UNICEF, Läkare utan gränser och andra liknande organisationer vad de kan för att hjälpa.
Nyheterna om talibanernas maktövertagande blir bara för mycket, idag känns läget hopplöst. Men vi måste ändå tro på att det goda finns. Visst kan man med rätta kritisera ”tankar och böner” som handlingsmodell efter våldsdåd, men det är bättre att tänka på och be för dem som har det svårt än att inte göra det. Att lidande mänskor i ett land inte är bortglömda, att någon tänder ljus för ens skull kan ge lite hopp. Ekonomiskt kan man naturligtvis hjälpa om man har möjlighet. Det kommer inte att räcka att hjälpa de afghanska flyktingarna i närområdena. EU och Finland måste ta emot flyktingar. Vi kunde börja med att göra familjeåterföreningsprocessen praktiskt möjlig och inte låta den förbli en sgs omöjlig dröm.
Jag vill likt sommarprataren Elina Sagne-Ollikainen vara en jämställdhetsförkämpe. Det räcker inte med att jämföra läget i Norden med läget i Afghanistan och konstatera att allt är bra. Det finns mycket att jobba för även i Finland. Me too-rörelsen visade hur viktigt det är att våga tala om svåra saker och påverka samhället. Det är viktigt att vi ställer upp och försvarar varandra ifall någon behandlas fel tex rasistiskt eller HBQT-fobt. Orsaken till att vi inte så lätt gör det, kan bero på rädsla för att ingripa eller på chocken av att överumplas av det som sägs eller görs. I kompis- eller arbetskamratkretsar vill man kanske inte säga till om fördomsfulla skämt eller kommentarer i rädsla för att verka lättstött eller ocool.
