Vardagstro och söndagstvivel

Okategoriserade

Om att byta efternamn

14 jul , 2021, 11.03 Susanna

 

Kan vi tala om efternamn en stund? För jag måste erkänna att det gör mig lite nervös.

I måndags träffade vi vår vigselförättare. Hon var otroligt trevlig och underbar och jag ser så mycket fram emot vår vigsel nu! Samtidigt måste vi fylla i och lämna in alla officiella papper. Bland dem behövde vi ange vad våra efternamn kommer att vara efter bröllopet.

Som en sann del av det patriarkala samhället vi lever i har jag alltid tänkt mig att jag kommer att ta min blivande mans efternamn. Redan som liten var det en väldigt onyanserad åsikt jag hade. Kvinnan byter namn, vilket betyder att mitt efternamn inte kommer att vara mitt förevigt. En tanke som nu som lite äldre känns ganska problematisk att ha.

Jag kommer trots allt att byta efternamn. Vi bestämde tillsammans att vi båda känner oss mest bekväma med att ha samma efternamn och att jag tar min blivande mans. Det var i sista hand mitt beslut att göra, och jag är okej med det. Men nog kommer det ju med många tankar och känslor.

En påverkan som jag inte tänkt på

Det jag känner mig mest konfliktfylld över är hur mycket det påverkar min identitet. Jag är ganska ny i arbetslivet fortfarande. Det är bara två år sedan jag blev magister, vilket betyder att det bara är två år sedan jag slutade vara studerande och började jobba på heltid. Att personer känner till en vid namn känns som en relativt viktig del av min branch. Skolorna i svenskspråkiga Nyland är inte överdrivet många, och vill man vara yrkesverksam behöver folk känna till en. Så känner i varje fall jag. Därför känns det konfliktfullt att nu byta efternamn. Mitt nya efternamn stämmer inte överrens med de CV:n jag skickat ut, de arbetsansökningar jag fyllt i och det namn jag presenterat mig med. Det känns lite som att trycka på en ”börja om från början” knapp.

Det här är inte världens största problem, och jag vet att jag snabbt kan etablera mig med mitt nya efternamn. Men visst känns det konstigt och lite skrämmande och som något som 7 åriga Susanna absolut inte hade i tankarna. Särskilt som kvinna där det överlag kan vara svårare att få längre anställningar så är det en stor nackdel att plötsligt byta namn och göra det svårare för personer att känna igen dig och hålla dig i minnet.

Hur tänker du? Någon annan som delar mina funderingar?

3 kommentarer

  1. HannaSofia skriver:

    Blev berörd av din kolumn; du är ju inte ensam i dina tankar om vilken stor inverkan efternamnet har. I alla fall tycker jag det är synd att du byter till din mans namn? Varför? Det blev aldrig riktigt klart. Jag gifte mej 200x och visste redan då att jag inte vill ta min mans namn. Eftersom han inte tyckte om (jag upplevde det så) att jag behåller mitt flicknamn, slutade det med att jag tog dubbelnamn. Vilket jag ångrar idag. Dubbelnamn är jobbigt, krångligt, långt osv. Men om man tar sin mans namn tappar man hela sin namnsidentitet och -historia. Å andra sidan har jag nån gång funderat på att om jag skulle ha behållit mitt flicknamn och också gett barnen mitt efternamn, vad tänker folk då är vi presenterar oss? Jo, vem är barnens pappa? Så beslutet är svårt…

  2. louise skriver:

    Jag har haft precis samma tankar som dig. När vi gifte oss behöll vi båda våra efternamn, ingen ville ha den andras och ingen ville heller byta bort sitt eget. Vi ville också ifrågasätta normen, inte bara göra som ”alla alltid har gjort”. Det har känts rätt! Jag tänkte också mycket på att jag jobbat som journalist och att alla mina artiklar då inte längre skulle kunna spåras till mig. Åtminstone inte bland människor som inte känner mig. Samtidigt tycker jag det är tråkigt att vi inte delar samma efternamn. Och jag tänker också mycket på hur det blir ifall vi nån gång får barn – vad ska de heta? Verkligen en knepig fråga!

  3. Mikaela skriver:

    Trots att efternamnet blev långt och krångligt är jag glad att jag tog dubbelnamn. Jag använder mitt efternamn som ogift som ”artist
    namn” (skrivet med ironi, då jag jobbar i en högst oglamorös bransch) och mitt ingifta efternamn då man beställer pizza etc. Tycker det är fint att mänskor känner igen mig som en i min barndomssläkt och samtidigt är jag glad att vara ihopkopplad med min mans släkt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *