…och jag blev så berörd. Har inte hunnit processa allt ännu.
Jag postade ett klipp från dokumentären på min IG-story. Så här sa hennes mamma:
It’s a hard time for teenagers, I think. I think people give teenagers a rough time ’cause they’re like ”oh they’re privileged, […] and, you know, they have it so easy and they are fake-depressed”. No, there’s a lot to be depressed about right now. If your a teenager you’re dealing with parents, probably, who lived through the recession, like us, who are scared that they are gonna loose their jobs, and you know, have financial hardship. You live in a culture with an opioid epidemic, a drug epidemic. You’re facing, possibly, the destruction of the planet. You’re in a political climate that is terrifying, a racist climate, hateful, you know, it’s a horrible time to be a teenager.
Det var inte länge sen jag var tonåring men jag tycker mig se stora samhälleliga förändringar på bara 5–10 år. Sociala medier fanns t.ex. inte under hälften av min tonårstid. Man uppmärksammade inte heller klimatförändringen, rasismen eller sexismen i samma utsträckning som i dag. Inte för att det inte fanns då, jag tror att man bara inte hade öppnat ögonen för det.
Jag såg en artikel som anklagade Billie för att romantisera depression. Snarare tror jag hon sätter ord på, eller i varje fall ton på, hur många unga känner sig i dag. Är det en dålig sak att vi äntligen vågar prata om psykisk ohälsa?
