Egentligen är pillertrillare en skämtsam benämning på apotekare, men jag låter det syfta även på receptutskrivare. Ibland kritiseras läkare för att vara för snabba med att skriva ut mediciner. Som jag tidigare bloggat om så anser den medicinska vetenskapen att mediciner räddar liv, minskar på risken att dö tidigare och minskar på symtom som smärta och andnöd. Läkarens tre redskap är samtalet, kniven och pillret som översättningen av rubriken på en lärobok: ”Puhe, puukko, pilleri. Johdatusta terveyskeskuslääkärin työhön” lyder. Naturligtvis finns det också en risk för medikalisering; att man skriver ut mediciner mot fenomen som egentligen hör till det normala livet. Ibland kritiseras läkare för att skriva ut t ex för mycket depressionsmediciner, men jag tycker att vi i allmänhet är bra på diskutera med patienten om behandlingen. Mot en lindrig depression kan pulshöjande motion och/eller samtalskontakt fungera lika bra som en depressionsmedicin, men ju värre patienten mår desto mer behövs en kombination av samtalsstöd/psykoterapi och medicin.
Vikten av att diskutera med patienten och gemensamt komma fram till den vettigaste behandlingen betonas verkligen numera. Av alla mediciner som skrivs ut är det det bara ca 30 % som tas helt enligt läkarens ordination. Det är mänskligt. Alla glömmer någon tablett och har man många mediciner som man skall ta återstoden av sitt liv är det omöjligt att alltid ta medicinerna på rätt sätt.
Många människor, som tidigare varit friska, har riktigt svårt att börja med en ny medicin. Det är svårt att smälta att man nu är ”sjuk” och inte ska ta blodtrycksmedicinen som en kur utan resten av livet. En del avböjer medicin och det har man full rätt till. Samtidigt kan det vara frusterande ifall jag som läkare klart anser att en medicin behövs och patienten inte vill börja ta den, för att hen inte tycker om mediciner. Jag kan tycka att medicinintag är ett litet pris för att leva längre / med mindre risk för tråkiga symtom. Men jag förstår att människor också är rädda för biverkningar, men det är väldigt ovanligt med farliga biverkningar som skulle förorsaka bestående skada. De flesta biverkningar går om när man pausar med medicinen och byter ut den. Många mediciner används också för att minska risken för något, tex kolesterolmedicin för hjärt- och blodkärlssjukdomar. Ingen kan säga vem som äter medicinen så att säga i onödan. Man måste alltid väga riskerna med en medicin eller vaccin mot nyttan.
30.4.21 frågade Elli Flen i radioprogrammet Eftersnack varför läkare inte skriver ut motionsrecept. Men det finns faktiskt motionsrecept. I början av 2000-talet lanserades begreppet motionsrecept, men det verkar inte ha slagit igenom. Idéen var väl att med samma auktoritet som läkaren ordinerar medicin skulle hen ordinera motion. Det är en helt bra idé, men för att det skall ha effekt skall man hinna ha diskussionen om motivation till motion och vad som skulle passa just den patienten. Men jag kan försäkra att läkare varenda dag på mottagningen ger råd om livsstil! Vi försöker hjälpa folk att sluta röka, minska på alkoholkonsumtionen, börja motionera mer, äta mer grönsaker och mindre hårda fetter. Naturligtvis börjar diskussionen med att finkänsligt fråga vad patienten har för utgångsläge, utreda motivation och ställa upp realistiska mål som håller i längden. Vi får hänvisa patienten vidare till fysioterapeuter, idrottsinstruktörer, hälsovårdare och näringsterapeuter som fortsätter diskussionerna.
Jag har ofta tänkt att ifall alla vuxna mänskor skulle ha en partner eller en god vän som finns där hela livet och ifall folk dessutom inte skulle röka eller använda för mycket alkohol så skulle det behövas betydligt färre läkare i primärvården och även i specialistvården. Men vi lever ju som bekant inte i en sådan ideal värld. Skulle jag kunna trolla fram en sådan med en trollstav skulle jag göra det.
