För en tid sedan satt vi hemma hos en nära vän som också förlorat en gemensam kär människa. Vi talade om vår sorg. Vi talade om att vi så gärna talar om de vi saknar. Många är rädda att nämna dem. De är rädda att vi blir ledsna och att vi har svårt att tala om dem. Så är det inte, åtminstone inte för oss. De vi saknar finns hos oss hela tiden. Jag skulle helst tala om Oliver med alla. På samma sätt som andra föräldrar helst vill tala om sina barn så ofta de får chansen. Han är ju fortfarande hela världen för mig.
Det är svårt att möta sörjande människor. Det känns kanske som att allt vi gör blir fel. Vi har inte lärt oss möta människor i mörker.
Min man gjorde en personlighetsanlys i våras.
-Det går inte ihop, sa personen som gick igenom analysen. Enligt de här resultaten är du en positiv människa men du verkar ändå vara väldigt ledsen.
-Ja, det är helt sant.
En positiv människa kan drabbas av sorgliga händelser som gör att den positiva människa är väldigt ledsen. Men i vanliga modeller och perosnlighetsanalyser passar inte det här. Positiva människor ska vara glada och lyckliga hela tiden, sådär karikerat. Sen då den positiva människan plötsligt är ledsen blir det svårt.
Inget du säger kommer att förändra något
Att det du säger till en sörjande människa känns fel beror delvis på att du saknar redskap att tala med en sörjande människa. Vi vill gärna trösta, för egentligen vill vi att alla ska vara glada och harmoniska. För visst är det bäst och enklast om det är så, eller hur?
Men vet du, i många situationer och livsskeden är det rimligt att känna svåra känslor. Jag är övertygad om att det också är nödvändigt och normalt.
Att det du säger kommer att bli fel beror till den andra delen på att den sörjande människan också saknar redskap. Hon har aldrig fått redskap att hantera sin sorg och det du säger till henne. Den sörjande människan vet inte hur hon ska agera i sorg. Rätt som det är har också hon varit en kliché-människa som utgått från att tiden läker alla sår. Plötsligt står hon där och inser att det inte är så. Och då vet inte heller hon hur hon ska hantera situationen.
Utgångspunkten är fel
Att tro att det du säger på något vis kan trösta den sörjande människan är liksom en felaktig utgångspunkt. Du har ingen lösning. Inget du säger kommer att göra sorgen mindre. För du rår inte på orsaken till sorgen. (Om du gör det så kan du förstås fixa situationen men jag utgår nu från att det inte är så.)
Visst kan det kännas dumt att säga ”jag saknar ord” men det är ändå en vettig sak att säga. För det är antagligen sant. Att du inte har ord för det som händer. Och håll dig till det som är sant.
Försök inte med talesätt och klichéer. Den som sörjer vet att du bara säger det för att försöka muntra upp henne. Och vet du, du behöver inte muntra upp någon som sörjer. För antagligen behöver hon vara ledsen. Ibland måste en vara ledsen. Det är både kärleksfullt och hälsosamt att vara ledsen då man saknar. Att gråta är inte skadligt. Det är mer skadligt att inte kunna gråta. Så gråt. Tror mig, i något skede har du gråtit färdigt för stunden. Sen då du behöver gråter du igen. (Och om det når skadliga proportioner så bör personen få professionell hjälp, då kommer inte en vanlig människas tröst att räcka till)
Många kristna vill tala om döden som en befrielse. Och visst känner jag en himlalängtan, speciellt då jag saknar. Därför tänker vi kanske lätt att vi tröstar då vi säger ”Men han har det bättre nu” och ”nu lider han inte mer”. Men för den som sörjer kommer döden aldrig vid rätt tidpunkt. Jag kommer alltid att tycka det är fel att vår fyraåring dog. Jag kommer också att hävda att hur sjuk han än var så hade han det bra hos oss. Hans liv var ju så mycket mer än hans sjukdom och saknaden rymmer hela livet. En sorg blir inte mindre av att den som saknas ”har det bra”. Den som saknar måste få känna att det gör ont att personen är borta.
Var där
Var istället där. Du kan laga mat eller hjälpa personen med konkreta saker. Är hon så ledsen att hon inte vill träffa folk kan du handla åt henne. Ibland är det för tufft att vara bland folk och då kan du hjälpa att få livet att rulla. Vardagen fortsätter ju på något konstigt sätt även om man befinner sig i en livskris.
Om du möter henne på vägen och inte vågar tala med henne, säg hej och visa henne att du finns och ser henne även om du inte vågar möta hennes sorg eller hennes svåra situation. Det är också okej att inte tala. Men om du annars hälsar på människan borde du klara av ett hej ändå. Du kan ju som sagt inte lindra smärtan. Men du kan visa att du ser henne.
Vi fick mat och bröd då Oliver dog och vi levde på den maten i många dagar. Då Oliver fått diagnosen var vi lamslagna. Att få i honom hans mat och mediciner och ge honom det han behövde tog all vår energi. Så vi glömde oss själva. Då behövde vi hjälp från andra och som tur fick vi också det.
Tillåt personen att tala
Vill den sörjande tala om det svåra, lyssna då. Du är helt okej att säga saker som ”usch så hemskt” eller något liknande. Det är högst sannolikt att du inte förstår vad personen går igenom men du kan förstå att hon har det svårt. Det kan du låta henne veta.
Kom ihåg att om du på något sätt försöker så kommer du alltid att göra något rätt. Faktiskt. Den sörjande kanske inte kan visa det, hon kanske inte ens verkar tacksam. Men varje liten sak och hälsning i välvilja är en god sak och på något plan hjälper du.
Jag vill tacka alla som på olika sätt funnits till för oss då Oliver var sjuk och sedan efter han dog. Vi har fått känna att andra människor har visat kärlek och omtanke. Ibland har jag inte haft krafter att visa min tacksamhet. Men ni ska veta att det här betytt allt.
Av allt det här har jag lärt mig att det bästa du kan göra är att visa att du finns.
