Nu har vi varit på snabbvisit i Österbotten. Jag var på mitt livs första coronatest i tisdags och fick negativt resultat på onsdagsmorgonen. Jag hade några grejer jag behövde hämta från mammas så vi bestämde oss för att åka norrut på torsdagskvällen efter jobbet.
Vi hämtade också med oss en ny bil. En säkrare variant; ni vet, en sån som har krockkuddar och som piper till när man backar för nära diverse objekt.
Och till en helt annan sak. I senaste numret av Kyrkpressen fanns en artikel om mig. Jag blev så glad när jag blev tillfrågad på intervju – tänkte ”nämen, lilla jag”, men sa förstås genast ja. Ulrika intervjuade mig på ett café i stan. Vi satt och pratade i över två timmar! Det kändes som att gå till psykologen. Vi talade om min pappa som dog när jag var 17. Artikeln handlar om att förlora en förälder, att hitta sin plats som ung församlingsanställd och om ett enormt bekräftelsebehov. Läs den, vetja!
Med det här inlägget vill jag egentligen bara säga tack. Tack för alla värmande ord, alla kommentarer och alla hjärtan.
Det är fint att höra att så många känner igen sig i bekräftelsebehovet. Jag talade med en kompis om hur vi alla borde bli bättre på att bekräfta varann. Säga tack, bra jobbat, heja dig. Ge så ska du få, och så vidare.
I dag fick jag också ett mail av en av min pappas bekanta som hade sett mig i KP. Han bifogade bilder av min farfar från hans tid i kriget. Min farfar dog innan jag hann fylla 1 så det var en trevligt att få läsa om var hann befann sig i kriget och vilken hans fritidssysselsättning var (det var musik. På en av bilderna håller han i en fiol). Det känns fint att veta lite mer om de som vandrat här före mig.
