Efter tre och ett halvt år efter hjärnblödningen har jag åkt slalom! Jag skulle inte alls ha försökt mig på det om inte det vore för mina Instagramkompisar över hela världen. De har peppat mig! Och visat mig att det går att åka slalom med en stor hjärnskada.
Det är nämligen så att när man åker slalom har man på sig klumpiga men otroligt stadiga pjäxor. De liknar nästan ortoser! Pjäxan håller foten på plats på ett sätt som är omöjligt i nästan alla andra sporter.
Igår när jag skjutsade min dotter till Hjortlandet i Kyrkslätt blev det min tur att pröva på. Dottern åkte med sin kompis i backarna, och när kompisen åkte hem ville inte min dotter åka mera. Då fick jag chansen att pröva på med dotterns utrustning (vilken tur att vi har samma storlek på foten). Min dotter hjälpte mig att få på pjäxorna (försök bara att få på dem med en hand). Hon hjälpte mig också att bära skidorna.
Nu skulle det bära eller brista!
Och bar gjorde det! Jag åkte väldigt långsamt för att jag inte skulle skada mig, men jag kom ner för den minsta backen! Jag har länge velat pröva på. Nu fick jag mersmak.
Hoppas att nästa vinter blir lika fin som i år! Jag drömmer om en liten liten skidsemester med familjen!
Tack till Juni! Utan hennes hjälp hade det inte gått! ❤️
