Andetag

Så här års gör många sammanfattningar av året som gått. Få verkar speciellt nöjda med 2020. Kanske ingen större överraskning. 

Jag har ändå haft förmånen att få leva med coronan som en bisak. Vårt 2020 har inte varit ett år som präglats av restriktioner. Vårt 2020 har varit liv och död. Två veckor in i 2020 förlorade vi vår Oliver. I maj fick vi vår Vide, en alldeles för liten baby mitt i sorgen. Att restriktionerna gjorde att Nicke bara var med i slutet av förlossningen var till syvende och sist ingen stor del av helheten. Det försvann i allt annat.

2020 har innehållit många glada och sorgliga stunder. Vi har varit på havet, vi har sett fina platser i Finland. Vi har delat år 2020 med våra nära och kära. Livet tog och gav. Tog väldigt mycket. Gav väldigt mycket. 

I flera år skrev jag vad jag önskar av det kommande året. Det kommer jag inte göra nu. Dels för att mina framtidsförhoppningar varje år har slagit totalt fel på ett nästan ironiskt sätt. Dels för att jag inte tror att livet blir annorlunda bara för att ett nytt år börjar. Det går inte att vända blad och förvänta sig att allt är förändrat. Livet och jag är desamma.

Jag kommer att ta det nya året som det kommer, precis som jag tidigare gjort. Åtminstone jag själv tycker att det är ett fungerande koncept. Att göra vad jag kan av det jag möter.

Jag har några punkter jag strävar efter. Jag ska vara en närvarande mor, jag ska försöka att städa undan direkt så jag slipper storstäda lika ofta som jag gör nu och jag ska försöka sköta om min egen kropp så jag orkar bättre. Mina egna vanor kan jag försöka ändra men sen möter jag livets och 2021 års utmaningar i den ordning de kommer.

Gott nytt år – utan fler önskningar. Det blir vad det blir och vi gör det så bra vi kan.

*Samuel Prittinen är fotografen bakom bilderna i detta inlägg