”Jag är lite som en vetenskapsman”, förklarade min snart-sjuåring bevekande. ”Jag måste undersöka saker. Till exempel vad som finns i skåpet i hjälpköket.” Där han vet att jag har gömt julklapparna.
Jag delar hans otålighet. Jag väntar också på julafton. Jag väntar på covid-19-vaccin. Jag väntar på en tillvaro där det dagens nyheter inte får pulsen att stiga. Jag väntar på att få ta i hand igen; jag kommer inte att veta när jag ska släppa.
Advent betyder ankomst. Den kristna kyrkan väntar på att få ta emot Gud själv, i formen av ett nyfött barn. Han kom till världen en natt för 2000 år sen och kommer till varje hjärtas dörr, där han står och knackar. En dag ska han också komma tillsammans med domen över världens ondska och tillsammans med en ny himmel och en ny jord. Det väntar jag på.
För mig vävs alltså då, nu och sen ihop i en utveckling som linjär – men inte bara linjär. Den kristna historien har en kronologi, den gör nedslag i vår historiska verklighet. Den är förankrad och till sina delar bevisbar med de instrument och metoder forskningen tillhandahåller. Men att vara kristen är leva i ett spänningsfält där hela den existentiella verkligheten i alla sina tempora är närvarande. Domen går rakt igenom mitt liv. Idag är jag förlåten; idag gör Gud allting nytt. Redan nu bär jag det eviga livet inom mig och därför är döden och evigheten inget annat än nästa, stora äventyr. Men ännu är jag också här, i en värld där jag och allting annat i den behöver Guds hjälp.
Pandemin gett oss så många insikter och lärt oss att vara en gemenskap. Jag har tackat Gud för tålamodet, omtanken och kraften. Men samtidigt har pandemin tagit mycket som jag önskar att ingen någonsin hade behövt ge.
Det är jobbigt att vänta. Ibland är mitt tålamod kortare och ibland längre. Min bön är att vi alla ska orka hålla ut, att vi hittar sätt att hjälpas åt, att dela tro, hopp och kärlek.
”I varje hjärta armt och mörkt, sen du en stråle blid,
En stråle av Guds kärleks ljus i signad juletid.” (Psb. 34)
