Det här med första advent har inte känts någonstans för mig på många år. Men det är nåt med coronaåret 2020. Plötsligt vill jag delta i adventsgudstjänst, pynta, pyssla och baka lussebullar…
Det är väl inte konstigt alls egentligen. När allt runt omkring en känns konstigt, skrämmande och inte alls som vanligt – då söker man sig tillbaka till det som känns tryggt och säkert. Gamla traditioner från förr.
I år var jag en av 14 personer i kyrkan. Jag satt bakom en dator och såg tillsammans med min man till att människorna kunde få adventsgudstjänsten hem till sig. Det är inte samma sak att sitta bakom en dator, men det är också ett sätt. Och jag tror vi behöver det.
Efter gudstjänsten gick vi ut på kyrktrapporna och möttes av en skara människor som hade kommit dit för att sjunga Hosianna ute på gården. Jag måste erkänna att jag blev rörd. Är nästan lite tårögd när jag skriver det här. Tänk att alla de människor som var där hade tagit sig dit bara för att få stämma in i Hosianna-sången. Det tog kanske två minuter och sedan var det över. Människoskaran skingrades. Alla gick hem till sig. Men den lilla stunden var så värdefull för oss som var där. Att få samlas, sjunga de välbekanta orden tillsammans och få påminnas om att det finns något större. Tro, hopp och kärlek.
Nu dukar vi fram glöggen, tänder adventsljusstaken och myser i soffan en stund. Det är en tradition jag vill hålla i liv. Det känns viktigt nu.
