En av våra kyrkor är S:ta Birgitta. Det är en träkyrka från början av 1700-talet, en av de få helheter från den tiden som bevarats intakt från den tiden. Takvalven är intensivt målade med änglar, åskmoln, ett kungligt emblem och en vacker visualisering av Treenigheten.
Molnen lär ska ha varit blåa från början. Hur och varför de mörknat vet jag inte. Men jag känner mig hemma under dem. Jag älskar oväder. När jag var liten brukade min pappa kärleksfullt kalla mig Krutrök.
Nu ska S:ta Birgitta stiga in i det nya århundradet. Att renovera en kyrka är ett komplicerat projekt. Jag är teolog, så min del i projektet har varit att försöka analysera hur gudstjänstlivet kommer att utvecklas under de kommande årtiondena. På mitt bord har också varit att samla in material och försöka få grepp om vad församlingen hoppas på och önskar av sin kyrka. Hur vill vi leva i vår kyrka? Vilka värden vill vi att kyrkorummet ska bära?
Hur ser ett kyrkorum ut där alla kan vara med? Hur gör man ett kyrkorum tillgängligt? Hur gör man med trösklar? Hur gör man med dörrar? Var kan man sitta om man är rullstolsbunden? Hur lätt eller svårt är det överhuvudtaget att ta sig in i en kyrka med rullstol? Vart kan man dra sig undan för att amma? Var kan barnen vara så att de ser och hör, men också kan vara barn?
Tack och lov är det andra som med sin sakkunskap arbetar med frågor som fukt, värme, material, färgsättning, teknik och säkerhet. Skulle vi inte vara så många som ur våra olika perspektiv är del av projektet, skulle marken kännas betydligt ostadigare under mina fötter. Det är ändå många hundra år av kulturhistoria det handlar om, och en församlings hem – en mötesplats för Gud och människa – för kanske ett halvsekel framåt.
Kreativitet behöver trygghet. Är man rädd drar man ofta bara ett säkert kort; frågar mer efter vad man brukar än vad vi vill. Det kan leda ett projekt in på helt fel spår och leda till ett resultat som ingen i slutändan gillar.
Jag tror att det är en tanke som går att tillämpa på mycket i livet. Tillsammans kan vi mer, vill och vågar vi mer.
”Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan”, som aposteln Johannes skrev; kan vi lita på varandras kärlek – Liebe zu Kunst eller kärleken som bär, tror och hoppas även då det inte går som på Strömsö – så tror jag att världen skulle se mer goda och kreativa lösningar.
