Vardagstro och söndagstvivel
Ett skymningslandskap. Trädens siluetter avtecknar sig mot en ljusgrå himmel.

barn,sorg

En riktigt reto psalm

16 sep , 2020, 13.47 sandra

 

Vi har alltid sjungit. Min man är den säkrare sångaren men vi sjunger båda två. Min mamma är specialbarnträdgårdslärare och musikterapeut. Därför finns alla ramsor, barnsånger och en överraskande stor del av psalmboken inpräntade i mitt och mina syskons huvuden. Jag och min man sjunger igenom sångerna till disneyfilmer, Kristina från Duvemåla och hans oändliga Spotify-lista då vi kör bil. Det är verkligen alla stilar. Under studietiden var vi aktiva i His Master’s Noise. Min man sjunger i manskör och jag sjunger med Vide. Vide kommer säkert att ha ett astronomiskt register av utantillsånger.

Det har varit svårt att börja sjunga med Vide. Jag sjöng alla barnsånger med Oliver, speciellt under vaknätterna och varje dag då jag tvättade honom och gympade med honom. I sångerna finns alla känslor och minnen så tydligt. Jag jobbar varje dag med att inte gråta då jag och Vide sjunger, men ganska ofta gråter jag. Det finns värre saker än tårar. Ibland byter jag sång. Några sånger tillhör fortfarande Oliver men jag lovar att Vide ska få dem, då jag klarar av det. Det går ändå lättare då Vide ler stort och svarar. Han är snart 4 månader och han kan redan konsten att trösta sin mamma. Han sjunger också redan med känsla.

Oliver tyckte om sånger i alla kategorier, men han avskydde psalm nr 235 Gud se i nåd till dessa två. Tro nu inte att den hörde till vår dagsrepertoar, nå nej!

På Olivers mosters bröllop, då han fortfarande var en frisk ettåring, var han sitt vanliga charmiga jag. Men då den psalmen kom började han storgråta. Gråten satt i resten av vigseln, hela bilresan genom Larsmo fram till fammos och faffas hus i Sandsund. Oliver tyckte verkligen att den psalmen var fruktansvärd. Samma sak hände på äldsta kusinens dop. Allt gick bra, han var nöjd med sånger och psalmer tills psalm 465 Ett barn som döps i Jesu namn (Den har samma melodi som Gud se i nåd till dessa två) kom. Den gjorde Oliver totalförstörd. Ledsen Rudolf Lagi, det är något med din melodi där. 

Inte tillräckligt mörkt

I januari gjorde vi något hemskt. Vi valde sånger till Olivers begravning. Sångerna hade en sak gemensamt, ingen av dem passade. Antingen fanns det tacksamhet för ett långt, rikt liv eller så var de för ljusa. Dessutom handlar inga begravningspsalmer om barn. 

Mitt sinne var nattsvart, jag var i avgrunden och ville bara ha en riktigt reto psalm om avgrunden, om det hav av sorg jag befann mig i. En psalm som beskrev orättvisan och det onödiga. Ja, jag vet att det finns psalmer om kris men alla kriser var för små och för töntiga. Så kändes det.

Tryggare kan ingen vara.

Som din dag så skall din kraft och vara. Jag ville bara skrika “Din kraft kanske, Lina Sandell, återgå till att bekymra dig om något banalt som sneda gardiner. Det är säkert vad din kraft räcker till idag! Min kraft räcker inte alls, och Olivers kraft räckte inte”. Orden gjorde mig så arg. 

Jag är en planta uti din gård
för evigheten uppdriven,
jag var knappt till när i Faderns vård
åt dig jag redan blev given

De orden träffade hårt, som ett stygn i hjärtat. De var rätt men resten gick inte. 

Vi sjöng Var inte rädd. Vi tog med tillägget som finns i den svenska psalmboken. Det kändes på något vis närmare och mer sant. 

I somras valde vi doppsalmer. Det var inte lika svårt. Men vi tog inte den om ett barn som döps i Jesu namn, för där fick Oliver vara med och bestämma. För Vide sjöng vi Tryggare kan ingen vara, den hade vi också sjungit vid Olivers gravsättning.  Sista versen fick jag svälja. 

Vad han tar och vad han giver,
samme Fader han dock bliver
och hans mål är blott det ena:
Barnets sanna väl allena.

Sångerna är en stor del av sorgeprocessen. Då det varit som tyngst har det inte gått att sjunga. Då jag vill sjunga är det lättare och just nu sjunger vi varje dag. Där är Vide min klippa.  

Dop i trädgården

Men så svårt det är att hitta sångerna för de värsta känslorna. Emo-sångerna från tidigt 00-tal sjungs ibland lite ironiskt i hushållet. Men nej, de räcker inte till. Gör som Lina Sandell och ta dina banala, sneda gardiner någon annanstans.

Jag har funderat på behovet av den retoga psalmen. Kanske det egentligen inte finns ett sånt behov. Men om du vill hjälpa mig skriva en riktigt reto avgrundspsalm hör gärna av dig. Okej Bliv du hos mig är nästan där, men värre kan vi.

Reto=sönder på dialekt, men betydligt värre.

Läs också

9 kommentarer

  1. Andreas skriver:

    Jag kom att tänka på Ylva Eggehorns dikt ”No other god has wounds”: https://www.dagen.se/dokument/1.1036409

    Börje Särs har gjort en väldigt fin tonsättning av dikten. Den finns på hans skiva ”Innan”.
    För mig kommer den ganska nära en reto psalm.

  2. Evamaria skriver:

    Kram kära ni! ❤️ Lina Sandell visste nog vad sorg och smärta var. Hon hade en sjukdom som hon fick dras med hela livet. Hennes föräldrar dog när hon var relativt ung. Sen så dog hennes enda barn vid födseln.

    • sandra skriver:

      Jag är övertygad om att hon visste det. Poängen var absolut inte att vara nedlåtande mot Lina Sandell. Jag ville visa att alla sånger, i den sinnesstämning vi befann oss i då, inte kändes rätt. Jag tog mig friheten att raljera en aning för en stilistisk effekt i texten.

  3. Camilla skriver:

    Så bra text och SOM jag känner igen mig! kan inte minnas en enda psalm från då min dotter begravdes, även om några säkert sjöngs? Den enda jag minns är Eric Claptons, Tears in heaven, säger inte att den är perfekt eller ens speciellt reto, men ett ganska stort mått av smärta och maktlöshet har den. Med detta vill jag kanske bara säga att det är viktigt att komma ihåg och tillåta sig att söka den där riktigt passande reto sången också utanför psalmbokens pärmar!
    Kramar, Camilla

    • sandra skriver:

      Tack ❤ Ja, precis så är det. Du säger det så bra med smärtan och maktlösheten som inte riktigt kan beskrivas. Stor kram!

  4. Lina skriver:

    Kram Sandra! Jag hittade denna text av Margareta Melin och tänkte på att det kanske är något sånt du letar efter. Minus musiken då förstås! Tycker den är vacker mitt i all sorg:
    ”I det outhärdliga
    det obegripliga
    var mig nära.
    Som en skadad fågel
    lyft mig till dig
    göm mig hos dig.
    Innanför tidens kaos
    slår mitt hjärta
    intill ditt.
    Min enda uppgift nu:
    att uthärda, överleva.
    att invänta gryningen.”

  5. Hanna skriver:

    Känner ni till ”Det föll en grå liten fågel”? Den beskriver ju på inget vis avgrunden som er upplevelse måste innebära. Men tänkte att ni kanske vill känna till den om ni inte gör det.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *