då jag åter en gång läser i Kyrkpressen om en kollega som beskrivs som bibeltrogen. Vad gör det mig? Otrogen?
Nu vet jag inte om det var ett uttryck som redaktören slentrianmässigt lade till eller om min kollega själv valde att beskriva sig så. Och det spelar egentligen ingen roll. Det att vi inom vår evangelisk-lutherska kyrka fortfarande väljer att definiera oss i rättrogna eller otrogna är inte bara ett sår utan ett gift som sakta dödar kyrkan inifrån genom att fokusera på det som är trasigt.
Kollegan som artikeln i KP gäller, Daniel Norrback, tolkar Bibeln på ett annat sätt än jag gör. Min första reaktion var att med den Heliga Skrift som vapen försöka visa på den eventuella inkonsekvensen i den bibeltolkning han företräder, men en sådan teologisk pajkastning skulle ju inte leda någonvart. Det enda som skulle vara följden av det skulle ju vara att jag skulle gräva ned mig själv lite mer i min egen trygga grop av självbelåtenhet. Varken min kollega eller jag skulle få det lättare att möta de andra, de som tolkar Guds ord annorlunda än vi själva.
Kan vi inte istället enas om om att vi alla, oavsett vilken kristen inriktning vi tillhör, alla läser Bibeln genom vår egen erfarenhet och smärta och plockar ut det som vi känner att bekräftar oss?
Min kollega och jag läser Bibeln genom ganska olika glasögon och kommer därför till olika slutsats. Det är helt OK! Det att vi har olika åsikt i några frågor gör ingendera av oss till en sämre eller bättre teolog eller präst. Den Gud som vi bägge tror på är alltid större än våra tankar och tolkningar.
Jag kan aldrig se mer än en liten pusselbit av det stora gudomliga pusslet, precis som alla andra också har sin bit att komma med. Om vi vågar lägga ihop dem blir vi kanske förvånade av hur de olika kantigheterna passar in i varandra, och åtminstone just medan vi lägger pusslet ser vi en lite större bit av Guds oändliga kärlek och tålamod med oss.
I trosbekännelsen ber vi söndag efter söndag om en helig, allmännelig kyrka och om de heligas gemenskap. Den gemenskapen kommer vi aldrig att nå, varken inom vår egen lutherska kyrka eller i den världsvida kyrkan, innan vi vågar släppa taget om vår egen pusselbit, vår lilla skärva av sanningen och i stället vågar lita på att Kristus som själv är vägen, sanningen och livet alltid är större än vad vi kan förstå.
