I ett avseende lever jag äventyrligt. Jag tankar inte bilen förrän jag verkligen måste. En vacker dag kommer bilen att hosta till och stanna för att bensinen tagit slut. Det har flera orsaker. Dels vore det logiskt om de billigaste kilometrarna är de man kör när tanken är nästan tom. En full tank är ungefär 62 liter, så det i sig drar ju bensin att kuska runt. Dessutom (och det här är i ärlighetens namn huvudorsaken) är det så urtråkigt att tanka. Det är en för kort stund för att det ska löna sig att ta med en bok. Det är en för lång stund för att vara en stund av eftertanke. Det kan heller inte anses vara en stund i friska luften för kroppens skull, eftersom luften inte är särskilt frisk vid en bensinpump (även om 98E doftar fantastiskt).
Men häromdagen när jag tankade kändes det faktiskt riktigt bra. Jag kom på mig själv med att tänka: ”Bra att det i alla fall finns bensin ännu!” Jag vet inte varför jag tänkte så. Kanske för att jag under ytan förväntar mig att olika samhällsfunktioner så småningom börjar knaka i fogarna. Ovanom ytan är jag lugn som kaptenen på en isbrytare.
Jag märker att jag i tankarna nuddar vid krigstiden. Det är jag knappast ensam om. Jag tänker på omständigheterna då, som i så många avseenden var så annorlunda än våra. Exempelvis informationsgången. Arbetslivet, familjelivet. Synen på vad samhället är, synen på beslutsfattare och myndigheter. Även om jag misstänker att idén om en enhetskultur alltid var något av en illusion, tänker jag att den illusionen bar människor då. Vad bär oss idag?
Kanske har det varit så i alla kriser i alla tider, att det som bär är olika för olika människor. Att människor söker trygghet än här, än där. Det är alldeles tydligt också nu. Jag hörde någon säga att orsaken till att covid-19-viruset drar in över Finland är att Päivi Räsänen behandlats så illa. Någon annan antog att det är Moder Jord som gör sitt för att befolkningsstrukturen blivit så skev.
Allt handlar om trygghet. Det en kan förstå och greppa, det en kan förklara enligt en logik som övertygar en själv, det känns genast mindre skrämmande. Jag antar att den som kopplade ihop Päivi Räsänen med covid-19 hör till dem som sympatiserar med henne, och lugnas av tanken att epidemin är en kosmisk hämnd. Jag antar att den som tror att det är Moder Jord som ingriper för att de gamla och sjuka i samhället blivit för många är en ung människa som inte har några grundsjukdomar. Det är en bedräglig trygghet, att intala sig att just den åsiktsriktning eller människogrupp en själv hör till, sitter säkrare i båten än andra. Märker man en sådan argumentation hos sig själv, borde man reagera på att det handlar om ett försvar, en tankestrategi, som syftar till att ge en själv en känsla av trygghet, hur illa logiken än haltar. Det är för övrigt fascinerande, hur ologiska resonemang människor är beredda att köpa för att få en smula trygghet inför en hotfull situation.
Mindre ologiska, men likväl försvar, är att frenetiskt läsa alla nyheter och analysera grafer över utvecklingen för att få en känsla av kontroll. Eller för den delen, att hamstra toapapper eller ärtsoppa.
Alla behöver trygghet, och nu är vi i en situation som hotar oss alla, i högre eller mindre grad. Den hotar vårt hälsa och vårt liv, kanske hotas vår inkomstkälla, inskränker vår rörelsefrihet, skär av oss från de sammanhang som ger oss konturer och glädje. Det är därför inte märkligt alls, att vi söker trygghet där den står att finna.
Så jag tänker att det inte är bra att vara hård med sig själv. Men i all vänlighet kan det vara bra att undersöka sina egna försvar, för de kan vara skrämmande omänskliga. Ofta går de ut på att försäkra en om att en själv inte kommer att drabbas, utan någon annan, som det antingen är rätt åt eller som samhället inte behöver. Någon en klarar sig utan.
Men verkligheten är ju den – om jag får göra ett så djärvt uttalande – att det inte finns någon som det är rätt åt eller som vi kan vara utan. Inte någon av de som till dags dato dött av covid-19, och inte någon av dem som just nu kämpar för att överleva sjukdomen. Verkligheten är att det här är en sjukdom som kommer att orsaka vårt samhälle enorma förluster – och då tänker jag främst på de medmänniskor vi kommer att förlora. De personligheter, de livserfarenheter, de speglingar av Gud som varje människa är.
Det sörjer jag. Och inget försvar mitt psyke kan utarbeta kan ändra på det.
”Ni har lärt känna sanningen. Och sanningen ska göra er fria,” sa Jesus. I relation till det här, frigör det kraft och gör luften lättare att andas, att inte behöva förtränga och fly. Utsikten från min utkiksplats blir kanske inte vackrare av det, men åtminstone bygger jag inte min trygghet på en grund som ger vika. Och jag blir inte slav under självcentrerade tolkningar av verkligheten, som kan göra andra människor illa.
”Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.” (1 Kor. 13:13)
