Inkommande söndag börjar Fanny Willman blogga här på Andetag, välkommen Fanny! Vi ställde några frågor till henne för att få veta vem hon är och vad hon kommer att blogga om.
Vad kommer du att skriva om?
– Jag kommer att reflektera över tro och tvivel, ibland med hjälp av kyrkans rytm i söndagens texter. Jag drivs också av ett stort intresse för samhällsfrågor som jag tror att kommer att lysa igenom i samtidsspaningar om t.ex. klimatfrågor, konsumism och jämlikhets- och jämställdhetsfrågor.
Vem är du?
– Jag är en 21-årig teologstuderande uppvuxen i Österbotten, men bosatt i Uppsala för studier sedan två år tillbaka. För tillfället har jag turen att få ägna mycket tid åt en nyfunnen passion för den nytestamentliga grekiskan och det spännande mötet med grundtexten som den möjliggör. Musiken är också viktig för mig.
Varför tycker du om att skriva?
– Skrivandet är något av en livshållning. Genom språket hittar jag ordning i det brus som omger, det blir en väg genom det informationsflöde, de meningsskiljaktigheter och samtidsfenomen som annars riskerar att bli ett övermäktigt kaos.
Jag har både skrivit kolumner i Vasabladet under fyra års tid, och jobbat där som reporter de två senaste somrarna. Jag trivs med att skriva ur både journalistens och kolumnistens synvinkel. I båda fallen får man som skribent ställa sig i en avvaktande och granskande position på sidan av händelsernas centrum, det trivs jag med. Det som följer är sedan en spännande process: att välja de ord som fångar den närvaro och den kärna som utgör den människa som porträtteras eller det fenomen som analyseras.
Vad vill du ge till andetagläsarna?
– Frågorna, inte tvärsäkerheten, är vad som ger näring åt både samtalet och tron. Förhoppningsvis kan jag lyfta sådana frågor som både kan göra så att läsarna känner igen sig, men kanske också upptäcka nya perspektiv från en ung röst som springer ur ett intresse för mötet mellan kyrkoliv, samhällsfrågor och teologi.
Tack för de här intressanta svaren, ser fram emot dina texter. Och än en gång: välkommen Fanny!
Foto: Matilda Audas Björkholm
