I juletider borde man väl skriva om julstöket, men gjorde det redan förra veckan. Däremot tänkte jag haka på trenden med återanvänding och delvis återanvända en gammal bloggtext.
Det handlar om den nästan bisarra diskussionen som förts de senaste veckorna om ett gäng finländare på ett flyktingläger utomlands. Diskussionen har varit överraskande, då de traditionellt kristna partierna verkar har glömt många av kristendomens centrala principer och agerat till synes hjärtlöst.
De av er som följt bloggen länge vet naturligtvis varför denna konstiga diskussion mellan de liberala och de konservativa har uppstått: synen på familjens roll och struktur. Nedan är några stycken direkt ur en gammal bloggtext, som kunde kopieras in här utan att redigera ett enda ord. Texten är skriven då en dam vägrade sitta ner i planet (som hade några flyktingar som skulle returneras till sitt urspungsland) så att planet inte kunde lyfta. Det blev ett himmelens hallå, i princip av samma orsaker som nu.
”Den stora aha-upplevelsen då? Jo, lyssnade här om dagen på en podcast om politisk propaganda och där diskuterades hur politiska partier utnyttjar väljares syn på familjen till sin fördel i valarbetet. Speciellt i USA där man tydligen kan dra en ganska tydlig skiljelinje mellan demokrater och republikaner baserat på familjesynen. Familjesynen är en fundamental del av en persons ”operativsystem”, alltså hur den ser på världen. Detta är inte en pinfärsk teori utan presenterades redan på 1990-talet av George Lakoff.
Den stora visdomen ligger i att skiljelinjen går på ett annat sätt än man kunde tänka sig. För de konservativt lagda är det viktigt att familjen har en auktoritet och en klar struktur, medan för en mera liberalt lagd är det viktigt att familjen är en enhet av omsorg och värme (där strukturen inte är lika viktig).
Kan låta lite konstigt och jag kanske inte förklarar det så bra, men för mej var detta en ögonöppnande tanke. Den förklarar postumt en mängd situationer jag varit med om i livet och inte riktigt förstått varför en person som uppger sig vara kristen verkar så hjärtlös.
Det omtalade fallet med den sittvägrande flygpassageren är ett ganska belysande exempel, om än den gäller en bredare skara människor. Man kunde klart se en skiljelinje mellan åsikterna ”flygsäkerhetsregler är regler och de bör följas” och ”vi måste ju hjälpa en stackare som skickas tillbaka till ett farligt land”. Till synes helt olika diskussioner, men det var bara olika versioner av samma diskussion. Jag tror inte att någon som stödde sittvägraren tyckte att man kan skita blanka fan i flygsäkerhetsregler, men viljan att hjälpa någon i nöd var starkare än viljan att följa en regel som i stunden verkade trivial.
Eller när man gömmer flyktingar som skall utvisas. Då bryter man mot regler för man anser att den humana aspekten är viktigare än enskilda regler.
De som motsätter sig regelbrytande tycker att om regler inte följs, blir det kaos. Många av dessa regelbeivrare är humana människor som gärna skulle hjälpa flyktingen, men inom ramen för gällande regelverk. Det bör finnas en överenskommen struktur som styr.
Nu råkade jag ta två exempel gällande flyktingar, men det kunde lika gärna gälla många andra aspekter i livet. Begreppet ”familj” håller på att ändras och jag kan förstå att det för många är svårt med att just familjebegreppet ändras, då det verkar vara en fundamental del av deras syn på livet. Men det får inte vara en ursäkt för att ifrågasätta andras val av familjeform.
Vi är alla lite olika och bra så. Personligen förstår jag kanske de konservativt lagda nu då lite bättre, även om jag inte delar deras åsikt.
Om man vill läsa mera om George Lakoffs tankar kan man läsa denna text eller t.ex boken ”The Political Mind: A Cognitive Scientist’s Guide to Your Brain and Its Politics”.”
Så skrev jag alltså i juli 2018 och texten håller fortfarande måttet, tycker jag. Samma diskussion men i olika tappning.
Bra att avsluta inlägget med ordet tappning, då man kan göra en fin åsnebrygga till ”tipp tapp” och komma in i julstämning igen.
Må väl och ha en god jul. Eller god säsong, som man säger på engelska nuförtiden.
