Vi var ett gäng ca. 40-åriga föräldrar som satt och snackade runt ett kalasbord. Diskussionen cirklade kring hur vi antagligen curlar våra barn för mycket. Att vi antagligen gör det för lätt för våra barn och att de inte möter tillräckligt med riktiga utmaningar i livet.
Diskussionen gick fram och tillbaka men jag noterade att två teman återkom: 1) att barnen inte får möjlighet att ta ansvar och därmed nångång skulle misslyckas och 2) att vi är rädda för att barnen skall utsättas för fara.
Det andra argumentet är lite interessant, då Helsingfors (och Finland överlag) är en av de tryggaste platserna i världen. Sannolikheten att något händer är alldeles minimal. Och det är också extremt osannolikt, att ett barn i lågstadieålder skulle bli kidnappas hemifrån om det lämnas hemma för en timme eller så. Även en så liten sak som att en lågstadielev skulle åka metro ensam tycks vara lite tveksamt. Här bör då sättas in en fotnot att jag själv åkte metro till skolan varje dag från att jag började tredje klass, så har ringa förståelse för att barn inte själv får åka metro – speciellt då de har mobiltelefoner nuförtiden.
Sedan till det svårare punkten; ansvar och misslyckande. Det är faktiskt ganska intressant hur få möjligheter barn har att misslyckas och ta ansvar för det i dagens läge. Ett konkret exempel är när en lågstadieelev tappar bort sina vantar eller vinterbyxor. Då är det föräldrarna som söker och fixar och har sig för att hitta dem eller skaffa nya. Ett barn som redan kan hantera fickpengar, åka buss och göra avancerade videon på sin mobiltelefon borde rimligen kunna själv försöka delta i hittandet av vantarna, men enligt det smala urval föräldrar vi intervjuade var de nog inte så.
Barn skall naturligtvis få vara barn och de har tillräckligt att leva upp till idag ändå, men på något sätt skulle man hoppas att de skulle få verktyg att hantera den osäkerhet som sedan möter dem i vuxenlivet. Kontrasten verkar bli starkare, där barndomen med de flesta mått är mera trygg än förr medan vuxenlivet sedan är mera osäkert än förr. Speciellt för unga vuxna som börja i yrkeslivet, då det inte finns fast anställning eller långtida säkerhet om framtiden.
Det som blev obesvarat i vår diskussion var hur man kunde förbereda barnen på den osäkerhet och de misslyckanden barnen kommer att möta senare. Alla goda idéer mottages.
