Vardagstro och söndagstvivel

Okategoriserade

Rönnbären varslar om sorg

16 aug , 2019, 22.55 monica

 

Varje år när rönnbären rodnar minns jag busken som växte utanför fönstret vid barnavdelningen. Där ute fick en sällsynt varm och solig sommar rönnbären att mogna i förtid. Inne, på sjukhusets barnavdelning, låg vår nyfödde son och dog.

Det hände för trettiotre år sedan, men dagarna mellan den 28 juli och 13 augusti är fortfarande en speciell tid varje år. Alla år får minnet inte längre mig att gråta, men sorgen finns där. Undangömd under en skorpa av år, men fortfarande smärtsam, som när ett sår värker ihop till ett ärr.

När blev sorgen möjlig att uthärda? Det skedde ju inte i ett slag utan sakta,sakta medan dagarna blev veckor och åren årtionden. Några viktiga punkter på vägen minns jag ändå.

Den första var då vi lade undan pojkens fotografi och slutade att berätta om honom i samma andetag som vi presenterade våra döttrar för nya bekanta. Själva hade vi kanske inte fått syn på hur den äldsta flickan behövde stärkas i sin roll som storasyster utan att leva med minnet av den storebror hon aldrig sett som en skugga bakom axeln. Tack och lov för den kloka rådgivningstanten som kunde se det vi inte var mogna att själva inse!

Ett ännu större beslut gjorde jag tyst för mig själv den dag gossen skulle ha fyllt 18 år. Fram till dess hade jag burit minnet av honom nära hjärtat och föreställt mig hur det hade varit då han skulle ha börjat skolan, eller lärt sig cykla eller kanske lärt sig orienteringens grunder av sin pappa… Men när han skulle ha blivit myndig orkade jag inte längre. Nu skulle han ha blivit vuxen och börjat sitt eget liv, och nu kände jag att jag kunde släppa taget om honom i tankarna.

Det tredje trappsteget på vägen passerades utan större åthävor. Vår son skulle, om han hade fått leva, vid det här läget ha varit morbror till en glad liten kille. Innan lillkillen föddes krävdes det en medveten ansträngning från min sida att hålla isär känslorna inför dotterns graviditet och minnena av min egen, mer än trettio år tidigare. När babyn väl var född var det ändå så solklart att han är en älskad del av sin familj, med föräldrar som älskar honom och som har sina egna drömmar och behov. Det låter ju korkat att säga en sådan självklarhet. Ändå behövde jag sätta ord på insikten om att min dotters liv inte är en upprepning av mitt eget. I och med det kunde jag också låta sorgen efter den son som inte fick leva sjunka ännu lite djupare i det förflutna.

Också nu rodnar rönnbären och varslar om sorg och minnen av det som kunde ha varit. För varje år som går blir sorgen en del av det liv som har format den person jag har blivit, snarare än det som definierar hur jag upplever nuet. I augusti varje år får det göra ont i hjärtat. Sorgen är som ett kvitto på den kärlek som jag har fått ge och ta emot.

Läs också

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *