Vardagstro och söndagstvivel

#tryggidinfamn

Inte ensam

15 aug , 2019, 11.38 Mia Anderssén-Löf

 

Halsen värker och jag sväljer. Han har kastat sig in i leken. Hans underbara förskollärare ler med hela ansiktet och doftar trygghet. Väggarna är täckta av pyssel i glada färger. Jag tar in rummet, som ska vara hans arbetsplats dethär läsåret. Jag ropar hej och vinkar glatt, går förrän han hinner lukta sig till min oro. Nog ska det väl bli bra.

Vid skohyllan tar jag och en annan mamma på våra skor. Jag säger att det borde vara allmänt upprop, att föräldrar som vill gråta en tår och förundras över hur snabbt barnen blev stora kan ses på bensinstationens café. Vi skrattar i smått förlegat samförstånd.

Det finns en del tankar jag skjuter ifrån mig. Allt som kan gå fel. Vet han var han ska stiga av skolbussen? Tänk om han stiger av i Kivilös! Han skulle kanske ha en lapp om halsen, med namn, adress och telefonnummer. Men nej, det är väl bara i krigstid, som man skickat iväg barn med lappar runt halsen.

I väntan på att vi ska övervinna våra kontrollbehov – min femåring och jag – hämtar jag honom efter förskolan. (Annars hade den där adresslappen inte varit en helt dum idé). När klockan slagit tolv står vi där igen, föräldrar och andra släktingar, och väntar på att få ta emot våra barn. Jag ser barn som letar med blicken. Jag ser ansikten som skiner upp. Varma omfamningar. Föräldrar hukar sig ner och frågar: ”Har det gått bra? Har du haft roligt?”

Det är sällan en ser så mycket samlad sårbarhet. Barn som ska kasta sig in i det okända. Barn som har att övervinna sina hinder, att ta för sig av livet. Att vinna somt och förlora somt.  Att lära sig lita på vingarnas bärkraft.

Föräldrar, som har att släppa taget och låta barnet utforma sina egna äventyr. Lära sig sådant man själv aldrig lärt sig, eller glömt att man någon gång kunnat. Göra det tillsammans med nya bekantskaper, som inte är en själv. För man själv kommer inte att vara där.

Åh, det gör ont. Och samtidigt är det ju det jag vill. Jag ser på de andra föräldrarna och tänker att de kanske också slits åt båda hållen. De kanske också både vill – och inte vill – stoppa tiden. Och det kanske svåraste av allt: att det inte har någon betydelse. Tiden kan inte stoppas. Utvecklingen kan inte hejdas. Jag är maktlös inför det. Jag är en förälder; det är min uppgift att hjälpa mitt barn till en tilltagande självständighet, vilket ofrånkomligen innebär att min givna plats i mitt barns liv blir allt mindre given. Mitt förhållande till det dyrbaraste i mitt liv håller på att förändras.

Och även om jag försöker bortse från min egen växtvärk, så kan ju världen faktiskt vara farlig. På Jakobstads största skolgård kan man tänka sig att det förekommer både ett och annat som ett barn aldrig borde behöva konfronteras med.

Men i allt det här finns det ändå några saker som tröstar. Gemenskapen i sårbarheten, till exempel. Jag är inte den enda, den första eller den sista föräldern som känner såhär. I själva verket är kanske sårbarheten något som binder oss samman som människor, vilken utsatthet det nu än handlar om. C.S. Lewis skriver i Lidandets problem: ”inför lidandet hjälper en smula mod mer än kunskap, mänsklig förståelse mer än mod, och den minsta skymt av Guds kärlek mer än allt annat.”

En annan tröst är att det ju inte är utsatthet alltigenom. Det är också en het önskan om att allt ska gå dem väl – inte bara mitt barn, utan alla barnen i klassen, alla barnen i skolan, alla barn i världen – och ett barn bär vi ju inom oss, allihop. Vidgar man det till den graden, blir sårbarheten en kraft till ansvarstagande för människan intill, vem det än är. Som biskop Björn Vikström en gång sa: ”Om det är så, att vi lättare kan bejaka ansvaret i mötet med barn, behöver vi kanske ta oss en funderare på vad det betyder att kunna känna igen barnet inom oss själva och i vår nästa.”

Det tröstar mig också att tänka att Gud vet, Gud har också våndats för sina barn. Jag kan tänka mig Guds hand på min axel: ”Jag vet, jag vet.” Det tröstar mig att tacka Gud för att vi bor i ett land där grundutbildningen är så väl ordnad och av god kvalitet. Det tröstar mig att allting – mitt barn, hans skolgång och hans förkrossade mor – allting vilar i Guds händer.

Dessutom finns det choklad, gymkort och telefonabbonemang med obegränsad taltid, så nog ska det här väl sluta väl.

”Himlen är oskyldigt blå
Som ögon när barnen är små
Att regndroppar faller som tårarna gör
Rår inte stjärnorna för
Älskling jag vet hur det känns
När broar till tryggheten bränns
Fast tiden har jagat oss in I en vrå
Är himlen så oskyldigt blå”

Ted Gärdestad

Läs också

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *