Har varit på Lekholmen hela veckoslutet. Där ordnades en ypperlig tillställning som heter Sommardagar. Bakom det fyndiga namnet gömmer sig ett fungerande koncept: tillvaro med just så mycket program att man inte blir slö men inte heller för mycket så att det blir tröttsamt eller att man får bråttom. Bland lägerdeltagarna finns det ungdomar och barnfamiljer från olika delar av svenskfinland. Lägret ordnas av ett gäng synnerligen professionella lägerfixare, som ser till att man är underhållen och väl äten under hela veckoslutet.
Det blev för mej konkret under veckoslutet att holmen går vidare och nya generationer tar över. Inte för att jag jobbat där längre på många år, men gjorde den notisen nu under helgen.
Den mest konkreta signalen för att holmen går vidare fick jag via mina barn. De besöker nuförtiden holmen som lägerdeltagare och har sina egna rutiner, vänner och preferenser på holmen. De är på holmen som sig själv och inte som vår familjs barn.
Jag har därmed tagit rollen som gubben som minns hur det var förr. Det blev lite komiskt när en av lägerarrangörerna (en person som funnits på holmen i över 10 år) berättade vid inkvarteringen att vår familj bor i stuga X. Jag konstaterade då spontant ”ja, där har jag inte bott sedan den renoverades” och möttes av en frågande blick och konstaterandet ”den har nog inte renoverats”. För mig betyder följaktligen ”nyrenoverad” att det skett inom de senaste 20 åren, för vid noggrannare eftertanke har den renoverats kring millennieskiftet.
Jag fullföljde min roll som ”gubben som minns” genom att berätta att man under en kort tid före renoveringen använde just den stugan som café och kiosk (kantin). Alla som lyssnade nickade lite medlidande och fortsatte med vad de nu än höll på med…
Kan avslutningsvis konstatera att en sak som ändrat genom åren är att nuförtiden är det även skönt att komma hem efter det lägerveckoslut. Förr ville man inte komma hem, nu är det skönt att få sova i egen säng.
Må väl.
