Monster kallar vissa dem. Kanske med rätta. Antagligen med rätta. I krig är det nog lätt att bli ett monster.
Det är frågan som delar oss nu, ofta på ett ytterst känslosamt sätt. Så som det tenderar att bli, eftersom vi – tack och lov – är kännande varelser. Förhoppningsvis också medkännande varelser.
Det är svårt att känna med ett monster. Eller en som vi tror och uppfattar som ett monster. Varför skulle man känna med någon som utfört hemska och oförlåtliga handlingar?
Och nu vill de komma hem – eller vill de? Deras anhöriga vill det. Man berättar för stats-, utrikes-, inrikes- och familje- och omsorgsministern att barnen har det svårt. Det fattas mat, vatten och medicin och det förekommer plundring.
När Patricio Galvez for från Göteborg till Syrien för att söka sina sju barnbarn, hittade han dem i Al Hol-lägret. Vissa av dem orkade inte ens sitta. Vilken handling! Vilken kärlek! Vilken morfar!
”De är offer,” säger han till Sveriges radio. Och föräldrarna antagligen döda. ”Skynda att ta ut barnen härifrån, innan det är för sent,” säger personalen i lägret.
Men många av oss tvekar. De får stå sitt kast. Skörda frukten av sitt val. Ta konsekvenserna. De är en säkerhetsrisk. Indoktrinerade kanske, helt säkert traumatiserade.
”Alla finländare har rätt att komma hem,” säger utrikesminister Pekka Haavisto i en intervju för YLE efter mötet med de anhöriga till elva kvinnor och drygt 30 barn.
Hem. Att få komma hem. Att ha ett hem att komma tillbaka till. Ett hem att vara villkorslöst välkommen till. Jag kan knappt tänka mig nåt vackrare. Eller omvänt något sorgligare än att inte få komma hem om man har ett hem.
”Men medan sonen fortfarande var långt borta, såg hans far honom och fylldes av medlidande. Han sprang emot sin son och kramade om honom och kysste honom.”
Det är sonen som avsiktligt lämnat sitt hem i liknelsen som Jesus berättade. Som avsiktligt begått avskyvärda handlingar, men som ändå väntades hem. Som togs emot med öppna armar innan han hunnit ångra sig eller be om förlåtelse.
Den väsentliga frågan är egentligen om vi har beredskap att ta emot dem. Och beredskapen bestäms helt av villigheten att hjälpa dem tillbaka till livet. Sona för både sina och sina föräldrars handlingar kommer de helt säkert. I mardrömmar, ångestattacker, skam och rädsla.
Alla barn borde få ha ett hem. Också om man är ett vuxet barn som avsiktligt gett sig iväg.
Jag hörde ett reportage hör om dagen från just Al-Hol. Många av IS-kvinnorna ville ”hem”, men enbart om de får behålla sina barn. Eftersom de visat sig vara olämpliga föräldrar behöver barnen omhändertas och placeras. Med andra ord kommer många kvinnor att vilja stanna kvar och göra allt för att myndigheterna här inte ska ta barnen till Finland.