Tidningar och andra media överträffar just nu varandra med berättelser om vanvård på olika vårdhem och boenden drivna av privata aktörer, samma privata aktörer som riksdag och regering så fort som möjligt vill sälja ut den allmänna sjukvården till. Hur våra politiker tror att de skall lyckas med konststycket att vara genuint förvånade och upprörda över de profithungriga vårdbolagens försök att komma undan med vanvården av samhällets allra mest utsatta grupper förblir en gåta i mina ögon.
Det som nu utspelar sig bekräftar bara att makt skall ges åt den som inte söker den för egen vinnings skull. Makten, precis som elden, är en god tjänare men en dålig herre. Om den används för att tjäna och möjliggöra för dem som tjänar de svaga är den ett gyllene redskap, men där den används för att tjäna de maktutövandes profithunger blir den ett gift som fördunklar omdömet och dövar samvetet.
Vad kan du eller jag göra för att slå vakt om våra svagaste bröder och systrar? Kanske kunde vi hämta inspiration hos alla de skol-mor/farföräldrar som efter pensionen använder några timmar i veckan till att finnas till hands för lärare och personal i våra skolor. Kunde vi kanske bygga upp begreppet boende-mormor eller senior-vän och sätta några timmar varje vecka på att hälsa på hos de mest ensamma invånarna på närmaste demens- eller långvårdsavdelning, hos någon som sällan eller aldrig får besök och därför löper störst risk att glömmas bort när stressen sätter in.
Eller, varför vänta på att någon organiserar ett system. Vad hindrar dig eller mig att imorgon, på vändagen, ringa på dörren hos grannen eller seniorboendet på andra sidan gatan och fråga om vi kunde hjälpa till, med en stunds högläsning ur dagstidningen eller hjälp med de dagliga rutinerna? Om vändagen kunde bli inledningen på en ny folkrörelse, där vi tar ansvar för varandra också utanför den egna bubblan? Senior-kompisar som sitter tyst bredvid och smeker handen hos den som har gått vilse i sina minnen, och som finns kvar när man vaknar?
