Ibland får jag anonyma textmeddelanden. Ibland avslutas de med namn, eller initialer. De handlar oftast om ytterst intima ämnen – och de innehåller aldrig foton av några kroppsdelar!
De stumma meddelandena handlar oftast om förbön, att jag skulle be till Gud för ett jobbigt möte eller en sjuk vän. Avsändarna väntar sig inget pep-talk av mig eller ens ett svarsmeddelande. De formulerar sin nöd, och skriver ned den med adressen Gud, c/o prästen, och det är tillräckligt. Att be någon annan om förbön är lättare än att be själv, om man inte är sådär hundraprocentigt säker på att det finns någon som hör därute.
Andra meddelanden med förbönsämnen landar i trälådan som står framme i vapenhuset i kyrkan. Dem samlar jag ihop och ber för vid förbönsgruppens möte. Där är jag ofta ensam, men jag läser lapparna, en i taget, och ber att Gud skall omsluta den som skrivit lappen med sin kärlek och göra något åt den nöd som bönen handlar om.
Min egen bön är egentligen inte formad i meningar. Jag utgår från att mina tankar och ord är kända av Gud redan innan de formuleras i mitt medvetande. Gud är min samtalspartner, mitt bollplank och, ibland, den jag får ösa ut mitt dåliga humör över. Allt från morgonens andlösa ”låt mig hinna med spårvagnen” till meditationsstundens in-och utandning där varje nytt andetag tar emot livet och varje utandning ger tillbaka gåvan till dess givare.
Förbön , däremot, känns väldigt anspråksfullt. För jag tror ju inte att Gud lyssnar mera till mig än till tjejen bredvid i spårvagnen, hon som hastigt bläddrar igenom Insta medan hon rättar till huvudduken så att inget hår sticker fram. Vi ber, om än på olika sätt. Gud Fadern, den allsmäktige, lyssnar på bönerna redan innan vi har formulerat dem. Men kanske den gudomliga hemligheten finns just i att tjejen bredvid, eller byggarbetaren med den gula västen mittemot nån gång stannar upp och tänker på att vi behöver hjälp, med det där jobbiga mötet eller med att kunna vara till stöd för den sjuka vännen. Gud behöver inte våra böner för att kunna ingripa. Vi däremot behöver få uttrycka vår nöd eller vår glädje i ord. Det vi har formulerat i ord stannar i vårt minne, och det gör i sin tur oss mottagliga för idéer om hur vi kunde omsätta orden i handling.
Och så händer det, att förbön leder till att den som ber blir till just den hjälp som behövs för att Gud skall kunna lindra nöden som bönen handlar om. Outgrundliga är Herrens vägar!
