En kväll förra veckan hade jag svårt att somna. Samma kväll hade jag gett mitt stöd till en av biskopskandidaternas valmansförening, och nu låg jag bredvid Älsklingen i mörkret och bubblade av tankar om varför just denna min kandidat, B-G Åstrand, skulle vara den bästa tänkbara biskopen i vårt lilla stift.
Älsklingen lyssnade tålmodigt på mina funderingar om varför lång erfarenhet av kyrkoherdejobb, goda betyg av tidigare anställda och förmåga att formulera tankar var viktiga. Emellanåt hummade han instämmande, men när jag lade ut texten om kampen för samkönade äktenskap blev det tyst. Efter några minuter kom frågan: varför är det här så väldigt viktigt för dig? Nu var det min tur att bli tyst.
Långt in på småtimmarna, medan Älsklingen redan andades tungt på kudden bredvid, låg jag vaken i tankar. Varför är sexuellt likaberättigande också i kyrkans arbete så avgörande viktigt för mig?
Innerst tror jag att det handlar om människosyn. Att alla människor är älskade och skapade av Gud, och har rätt att leva ut också den sexualitet som ju är Guds gåva till oss. Jag tror inte att människan kan delas upp i kropp eller själ så att den ena delen är viktigare eller heligare än den andra. Varje människa är unik och rätt så som hen är, en hel och älskad varelse.
Hurdan människosyn vi har i kyrkan berättar också mycket om vår syn på Gud. Är han faktiskt dömande och sträng, mest intresserad av att finna fel? Eller är det så att vi för över våra egna rädslor på honom? Gör vi Gud mindre och mer lätthanterlig i vårt beslutsfattande, eller vågar vi låta Gud vara större än våra egna tankar?
I nattmörkret hann jag tänka mycket. På mina egna rädslor och sår, och på andras. På vad som är kyrkans innersta väsen. På vad det är att våga stå upp för sin tro. Och på hur glad jag är att det finns kolleger som B-G.
Kaplan Markus Engström uttrycker sig högst olämpligt och nedlåtande om homosexuella, då han i en insändare till stöd för…
Julkaissut Bo-Göran Åstrand Tiistaina 15. tammikuuta 2019
