Det var så irriterande. Jag behövde verkligen bara få köpa godis och allting var stängt. Öppet några timmar här och där som jag aldrig lyckades pricka in. Antingen var det shabat eller så var det Jom Kippur eller någon annan helgdag. Inte en enda liten kiosk som kunde förse mig med hett eftertraktad extra energi. Oförberedd som jag var, höll jag på att gå under i det religiösa Jerusalem. Tyckte jag då.
När jag för sisådär 20 år sen volontärjobbade med Sar–El, det israeliska försvaret, fick vi på helgerna bo med israeliska familjer. Jag bodde då med en ultra-religiös familj i en moshav, en självförsörjande by. Det var rätt skrämmande med alla sabbatsregler innan jag insåg att en goj som jag var relativt befriad. Det gjorde inget om jag råkade släcka wc-lampan på natten, för som icke-jude fick jag lätt sätta på den igen.
Familjens medlemmar förberedde sig däremot noggrant för att fira shabat. Maten för nästa dag lagades på förhand och åts antingen kall eller hölls värmd på ett sätt så man inte behövde trycka på en knapp eller göra upp eld på sabbaten. Av samma anledning hölls tv:n avstängd hela dagen. Den enda resan som gjordes var antingen en promenad till synagogan eller runt kvarteret. Mamma och pappa gick och lade sig efter lunchen medan barnen spelade spel. Helgdagsfriden skulle bevaras till varje pris och inga störande element tilläts.
Det var exotiskt och smått roande. Vi utomstående raljerade över shabat-hissarna som automatiskt stannade på varje våning för att undvika att man tryckte på en knapp.
Idag är jag inte alls road. Istället skriker hela mitt inre efter en vilodag. Jag tror faktiskt att hela vårt samhälle desperat ropar efter att få helga vilodagen. Det samhälle där allt färre klarar av att leva och som istället präglas av utbrändhet, ensamhet, psykisk ohälsa, bokstavsdiagnoser och stress. Listan kan säkert göras väldigt mycket längre.
Den som läser tidningar och hör på radio vet att det i dessa dagar pratas mycket om synd i Syd-Österbotten. Och om vi ska prata om synd, så vill jag prata om den här synden. Att inte helga vilodagen. Jag önskar hett att kyrkoherdar och präster och pastorer överallt skulle ta upp sin lans och sitt svärd och föra korståg mot den synd som på riktigt ödelägger individers, familjers och hela samhällens liv. Predika om den synd som i praktiken skiljer oss från friden och glädjen som jag läser att Jesus kom med till världen.
Även om jag förstår det absurda i det, så önskar mitt januari-jag – som liksom naturen i övrigt skulle vilja gå in i en mindre aktiv period och gärna bäddas ner under ett tjockt mjukt täcke – att det skulle utfärdas en lag som förbjuder mobiltelefoner en dag i veckan så att vi får mötas ansikte mot ansikte.
En lag som förbjuder tv en dag i veckan så jag får träna strategiskt tänkande över ett brädspel.
En lag om att det är förbjudet att städa och laga mat en gång i veckan så jag kunde vara lite mer mentalt närvarande på hemmaplan.
En lag som förbjuder att färdas på annat sätt än till fots en dag i veckan så att jag måste umgås med dem som står mig närmast.
En lag som förbjuder en att trycka på knappar så att jag måste lugna ner mig så mycket att jag hinner andas.
En dag då det är förbjudet att använda sociala medier så att jag inte behöver uppröras över en illa uttryckt kommentar eller själv skriver en. Så att när vi träffas har vi nåt IRL att prata om istället för att referera till den där videon som för tillfället cirkulerar på Facebook.
I detta nya år önskar jag helga vilodagen. Och jag ska kämpa med näbbar och klor. Inte för att vi behöver fler förbud och påbud förstås, utan för att det gör oss gott.
bokstavsdiagnos, ensamhet, Facebook, psykisk ohälsa, Sar-El, stress, Syd-Österbotten, synd, vilodag
