Vardagstro och söndagstvivel

Okategoriserade

Vad skulle baby K göra?

12 Dec , 2018, 19.55 monica

 

Baby Ru, eller baby K som han numera kallas, är en pigg och framåt ung man på cirka sex månader. Ännu kan han inte krypa, eller forma ord, eller äta själv. Men han vill väldigt mycket! Mest vill han sitta upprätt så att han ser vad som händer, vare sig det gäller promenader i vagn eller stunder vid matbordet. Och så vill han kunna ta sig framåt mot den där skojiga leksaken på golvet – fast det går inte så bra eftersom armarna skjuter honom bakåt. Och så vill han smaka på allt, och pröva sina två nya tänder. Kort sagt, han består av drygt åtta kilo stark vilja!

Jämfört med honom förefaller vi vuxna initiativlösa och likgiltiga. Vi utnyttjar ingalunda de fördelar koordinationsförmåga och finmotorik ger oss i förhållande till baby K. Vi kunde få till stånd så mycket mer, men väljer för det mesta att låta bli. Särskilt förargad är baby K över vuxnas ointresse inför varje ny dags möjligheter: Varför vill inte mamma eller pappa stiga upp kl 5.45 och utforska världen tillsammans med honom?

Inför så mycket viljestyrka känner jag mig ganska matt. Samtidigt väcker det ju tankar på vad som får mig att brinna – och vad det är som hindrar mig från att ta itu med det med samma glädjefyllda intensitet som baby K ägnar allt han ser?

Ja, vad är egentligen det allra viktigaste? Självklart relationer, med de allra närmaste! En relativ materiell trygghet så att all kraft inte går åt till att klara livhanken från en dag till en annan? Men sedan? Vad ger dagarna puls och innehåll? För mig är det långt mitt arbete och framförallt de människomöten det innebär. (Här höjer min inre arbetshandledare på ögonbrynen: Är det verkligen politiskt korrekt att älska sitt jobb?). Det jobb jag har är inte bara en försörjningsmöjlighet bland andra, det är en livsstil som handlar om öppenhet och respekt inför de människor som jag får förtroendet att möta under dagen.

Men sedan då? En dag blir ofrånkomligt den sista arbetsdagen, vare sig det blir snart eller först om många år. Kanske blir jag arbetslös eller sjukpensionerad. Om arbetet fortfarande är min passion, vad händer då? WWBKD (what would bK do? Vad skulle baby K göra?). När den intressanta leksaken på golvet försvinner och de starka armarna skjuter honom bakåt, ändrar baby K sitt fokus och ägnar sin nya näromgivning samma uppmärksamhet han nyss gav leksaken. Han är – nästan- alltid öppen för nya erfarenheter. Och inte minst: När alla sinnen blir överfyllda av intryck kan man ta en paus och sova en stund i förvissning om att det roliga inte försvinner under tiden utan finns kvar.

I baby K:s efterföljd får vi som brinner för det vi gör öva oss i att släppa taget en stund. Våga tro på att det roliga räcker till och blir över också då vi släpper kontrollen. Att det finns någon som vakar över oss då vi vilar en stund – dessutom ensom aldrig blir trött utan orkar dela vår iver vare sig klockan är fem på morgonen eller tio på kvällen.

Klok kille den där baby K.

 

Läs också

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *