Vardagstro och söndagstvivel

advent,längtan,ljus,tystnad

Isen sjunger

28 Nov , 2018, 17.17 monica

 

 
En sen, smällkall vinterkväll för många år sedan stod jag i mörkret och väntade på förbindelsebåten som skulle föra familjen hem till prästgården på Iniö. På kajkanten i Gustavs var det mörkt och kallt, stjärnorna gnistrade mot den svarta himlen och andedräkten rök ur munnen. Ingen båt syntes till. Det var öronbedövande tyst, så tyst det bara blir då man stiger ur en bil där baksätet varit fullt med trötta och sockerstinna barn.

I tystnaden hördes så småningom ett sjungande ljud. Ingen fågel, ingen vind. I den vindstilla kvällen var det isen i den uppbrutna rännan som sjöng. Långt innan ljusen från fartyget syntes, fick vibrationerna från båtmotorerna isen att sjunga.

Det är den sången som ljuder som en ton genom min advent. Väntan på ljuset och värmen. Slut på genomfrusna tår och snoriga näsor. Vi är på väg mot framtiden, mot den tid då mörkret både inuti och omkring oss slutligen skall tvingas ge vika. Då Skaparen själv skall komma för att återställa det som har gått så fruktansvärt snett i världen, då berg skall sänkas och djup stå upp för att ta emot räddningen.

I väntan på det som skall komma sjunger isen sakta i stjärnljuset.

,

Läs också

En kommentar

  1. Patrik Lindholm skriver:

    I väntan på vad? Diverse monoteistiska messianska religioners huvudmål är att världen som sådan skall upphöra; i diverse genuint tolkade apokalyptiska skrifter kan urskiljas författarnas enträgna längtan efter ett slut på allting och alla enkom. Det eskatologiska elementet hör lika mycket ihop med kristendom som med övriga abrahamitiska religionsinriktningar, som av den civiliserade västvärlden av någon anledning blir utpekade som fundamentalistiska. En begränsad andel på förhand utvalda skall få sitta bredvid sin skapare och se på medan resten dvs. klentrogna åker bokstavligen käpprätt till helvetet. Enligt den dogmatiska definitionen tror en ”äkta” kristen på en separation i flocken och på fördömelsen som anbelangar de icke- eller vantroende.

    Att prisa en antagen gud för att man inte är som övriga människor, ber densamme att om möjligt gå emot naturlagarna en själv till fördel och anse förtappelsen enbart gälla alla andra, låter undantagslöst drygt. Föreställningen om ett himmelrike där jag visste och dessutom kunde – och rentav var tvungen – att betrakta mina tvivlande nära och kära lida i oupphörliga plågor någonstans nedanom, vore inget paradis för mig, utan en sorgens hemvist utan möjlighet till upplevd glädje.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *