Vardagstro och söndagstvivel

Okategoriserade

Mansdagen

24 Nov , 2018, 09.49 Markus

 

Hej igen. Är tillbaka med skriverier efter en teknisk paus på några veckor. Under denna paus har jag funderat mycket på föräldraskapet, då några vänner och bekanta nyligen fått eller ska få barn. Det har fått mej att tänka tillbaka på hur jag själv tänkte och tyckte för ca 10 år sedan då dessa tankar blev aktuella.

Det jag tycks minnas av mina tankar från den tiden är hur förvånad jag blev över de reaktioner en ”aktiv” pappa fick då. Med aktiv menar jag att man var en förälder som var normalt engagerad i sitt barns vardag och tog ett aktivt intresse för saker kring föräldraskapet. Jag hade tänkt att det skulle vara helt normalt, men tydligen var inte fallet så för ens 10 år sedan. Inte ens i den relativt liberala bubbla jag levde då och lever nu i.

Nu sitter jag inte här och påstår att jag varit någon exceptionellt involverad pappa eller ens tagit ut full föräldraledighet, utan menar bara att barnskötseln och ansvaret för vardagen var fördelad någorlunda jämnt mellan föräldrarna. Att jag inte tog ut full föräldraledighet är, för övrigt, något jag harmar mej ännu också över, men på den tiden levde jag i villfarelsen att jag hade bråttom och var viktig.

Hur som haver, det var enligt min uppfattning helt normalt att båda parter lagar mat och byter blöjor och stiger upp på natten för blöjbyte osv. Varför skulle man inte? Barnet är ju båda parters lika mycket.

När jag funderar tillbaka på tiden som nybliven pappa så inser jag att papparollen är något man måste stiga in i och våga ta sitt utrymme som pappa. Det är inte alltid lätt, speciellt utan stöd och/eller ganska starkt självförtroende. Man har både plikt och rätt att ta sitt utrymme. Med utrymme menar jag att man blir en aktiv part och inte endast den som tilldelas små ”hjälpuppgifter”. Nu hade jag förmånen att ha en fru som tyckte det var självklart, men hör och läser om många småbarnsfamiljer där det inte är så. En pappa borde inte känna ett utanförskap i sin egen familj när det gäller barnets vardag och dess beslut. Dock bör pappan vara aktivt involverad för att ha rösträtt, vilket han måste våga ta.

Nu har jag rubricerat detta inlägg ”Mansdagen”, inte Pappadagen. Det har att göra med att vi firade mansdagen i veckan. Det talas mycket om unga mäns risk för att bli utstötta ur samhället. Olika självhjälpsgurun predikar om hur man skall städa sitt rum, klä sig propert och våga vara stolt över sig själv.

Det som skrämmer mej lite är att om många unga män är på denna nivå, hur skall det gå om de någon dag blir pappor? Kanske det behövs någon annan självhjälpsguru som predikar om att byta bjöja, tvätta spytrasor och laga välling. Att känna sig stolt över att köpa sparkbyxor utan smakråd.

För övrig, vill i detta skede av texten vara tydligt med att inget jag skiver ovan är på något sätt emot den andra föräldern, utan att jag främst lyfter fram pappans perspektiv. Eller rättare sagt den förälderns perspektiv som inte nedkommit, oavsett kön.

I detta skede av texten inser jag också att de flesta resonemang ovan kräver lite vidareutveckling men spaltutrymmet är begränsat, så får återkomma till detta tema längs med kommande veckor.

Summa summarum: hoppas pappans roll som hälften av föräldraskapet blivit närmast en självklarhet i dagens samhälle. Om inte så finns det jobb kvar att göra, inkluderande det att man ger pappor mod att vara en aktiv del av föräldraskapet. Men hjälp av självhjälpsgurun eller inte.

Må väl.

Läs också

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *