Varje gång jag kommer underfund med något jag inte förstått förrän nu, blir jag å ena sidan lite frustrerad. Tänk att det tog mig så länge att komma fram till en plausibel teori! Men å andra sidan blir jag lycklig över att det finns så mycket att upptäcka. Lite som om man upptäcker att det finns en säsong två av serien man älskar, eller att favoritboken i själva verket är en del av en trilogi. Det är härligt att vara teolog, när Gud är så outgrundlig.
Gud älskar en glad givare. Det tog länge innan det bibelordet öppnade sig för mig. Kanske för att jag värjde mig för det så länge. Det kändes som ett slag i ansiktet. Det räcker inte med att man ger, man måste vara glad också. Och för mig är ”måste” och ”glad” två ord som utesluter varandra, när de förekommer i samma mening. Och om Guds kärlek dessutom beror av att jag lyckas känna glädje under tvång – nej, hör nu, Gud.
Till all lycka har Gud gett mig tålamod och tillit nog så att jag kan ta mig ur teologiska återvändsgränder och/eller tänka att det säkert finns en förklaring. Kanske, en dag, förstår jag – eller inte. Jag kan leva med att jag inte förstår mig på Gud i alla avseenden. Det hade väl ändå varit en lite väl storstilad ambition.
Men tillbaka till saken. En dag trillade polletten ner när det gällde Guds kärlek och glada givare. Jag stod och rörde om i en gryta – pasta bolognese – och mitt barn frågade varför jag gör pasta bolognese nu igen. Jag svarade: ”För att jag älskar pasta bolognese!”
Kanske det nu är så, att det inte finns något dolt budskap i bibelordet. Kanske det – för omväxlings skull – ska förstås alldeles bokstavligt. Gud älskar glada givare, på samma sätt som jag älskar pasta bolognese. Man kan väl inte hjälpa att man blir glad när man känner doften av basilika och en puttrande tomatsås. Kanske det är så för Gud också, när han ser människor som vill ge, som vill älska i handling.
Då uppstår förstås frågan: hurudan är en givare som är glad? För vi kan väl anta att det inte syftar bara på det emotionella tillståndet – det vore väl lite väl mekaniskt – lite olikt Gud, liksom.
Ibland kan man komma närmare en lösning genom att närma sig en fråga bakvägen, så att säga. Var och när har jag träffat på en givare som inte var glad? Hur var det?
Jag har mött så många olyckliga givare genom åren. Utmattade givare som känner sig maktlösa inför sin situation. Ja, som inte längre ser sig som givare, utan snarare som brottsoffer, som dagligen blir rånade på sina arbetsplatser. Som dignar under en tjänstemanna- och kollektivavtalet, prästlöftet och kallelsen, när de varje dag tar sig upp ur sängen för att gå ut och göra alla folk till lärjungar.
Och jag tänker på dem, som känner sig tvungna att sjunga med i kyrkokören, som förtiger sina frågor i bönegruppen för att passa in, som nickar och håller sig med de rätta åsikterna för att inte vara som ormen i paradiset: ”Har Gud verkligen sagt…?”
Ett problem som uppstår när människor inte vill eller kan ge, men gör det ändå, är att det också berättar något. Att Gud är en man måste göra våld på sin integritet för. Att Guds ledning och kallelse är något omedgörligt, som om det inte går fler tåg om du missar denhär avgången. Att Gud är någon man ska bita ihop och le inför, hur det än känns.
För övrigt är jag alldeles övertygad om att Gud älskar utmattade givare också. Och i själva verket emotsäger inte bibelordet det. Man får vara försikig med att skriva in saker i Bibeln som de facto inte står där!
Men när människor vet sig vara fria och ändå vill ge, då handlar det om kärlek. Då människor vet att de är älskade och frälsta också i det att de ligger med armarna i kors på sofflocket och ändå går ut i världen för att göra alla folk till lärjungar – då drivs de av kärlek. Jag förstår om Gud älskar det. Jag förstår om han älskar det att människor inte drivs av rädsla och tvång, utan av fri vilja och kärlek. Att människor lever i frihet.
Om nu Sonen befriar er blir ni verkligen fria. (Joh. 8:36)
