Vardagstro och söndagstvivel

Andetag

Se skogen för alla träden

19 Oct , 2018, 13.28 Mia Anderssén-Löf

 

Jag knäpper selen om mig och hakar fast röjningssågen. En vänlig och ljum höstvind drar genom skogen. Löven prasslar liksom i protest och en del faller i samma andetag. Motorn är igång och varvar upp när mitt finger trycker in knappen. Den första timmen eller två är jag som en kirurg med röjningssågen. Allt under åtta centimeter i brösthöjd ryker. Sen blir det liksom lite mer tillyxat.

Även om åtta centimeter inte alls är ett relativt begrepp, är det intressant hur fort det ändå blir fråga om prioriteringar. En liten knähög gran som växer för sig själv bland de höga furorna gör väl ingen skada. Ledsamt att fälla träd i onödan. Men en halvvuxen gran i närheten av en avverkningsklar tall skymmer sikten för skogsmaskinsföraren. Så när allt kommer omkring är förhandsröjning ingen exakt vetenskap.

Inga system är felfria. Ingen människa heller. Därför handlar mycket av mänskligt liv om avvägningar, prioriteringar. Vad är kärleksfullt, vad bygger upp? Och det kräver ärlighet, trygghet och skarpsynthet att fatta beslut. För terrängen är ofta snårig och tolkningsbar.

Det upplever jag inte som hotfullt. Det är när man förnekar tolkningsprocessen det blir hotfullt. Gör man inte medvetna tolkningar gör man omedvetna tolkningar, och då blir det godtyckligt, vad man gör och säger.

Många tankar far genom huvudet på de där timmarna i skogen. Upplevelsen påminner lite om en tyst retreat. När tanken inte behöver ha ett mål, inte behöver lösa ett problem eller leda fram till en inre mognad, gör den ändå liksom bådadera. Och efteråt är musklerna utarbetade, orden kommer långsamt. Blicken vilar på horisonten när vi kör hemåt. Hela min varelse har ro.

Apropå att människan är en helhet, funderar jag på att lägga in den här fina hälsningen som brevfotsstandard i e-posten: ”Må han som är fridens Gud helga er helt igenom, och må er ande, själ och kropp bevaras hela och oskadda” (1 Thess. 5:23). Som en liten bön där jag rör mig i mitt kontaktnät. Som en liten, stilla protest mot sekulariseringen.

Med min tro är det helt annorlunda än med skogsrökning. När jag röjer bort buskage inför en avverkning är det för att skogsmaskingsföraren lättare ska få syn på skogen. Men med Gud är det tvärtom. Jag behöver inte röja bort det snedvuxna och snåriga för att se Guds verklighet. Det är snarare i det snedvuxna och snåriga jag får syn på Guds kärlek. Och skönt är det, för då får hela jag rum hos Gud.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *