Denna vecka är jag på tyst retreat och publicerar alltså ingenting nytt. I stället har jag lagt in en text som kom till en tid efter en annan retreat, som skakade mig i grunden…
“ Gud sade: ”Jag är den jag är. Säg dem att han som heter ’Jag är’ har sänt dig till dem.”
Här gäller att snabbt dra skorna av sina fötter, för vi är på helig mark och det är Gud själv som talar.
Han ger Mose uppdraget att befria Israel, efter att han först har presenterat sig som fädernas Gud: Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.
“Jag är” eller “jag är den jag är” , betyder inte det att ingen annan och ingenting annat är, utom i förhållande till Gud som talar ur den brinnande busken?
En diktare skulle kunna säga så till sina romanfigurer, om han uppenbarade sig för dem i den värld som ryms mellan bokens pärmar. “Det är jag som är! Ni lever bara villkorligt, bara i den mån jag tillåter er att vara. Och ni finns bara i den värld som jag har skapat åt er innanför bokens pärmar. Men jag är också utanför pärmarna, utanför ert universum. Därför är det bara jag som verkligen kan säga: Jag är”.
“Jag är den jag är” säger Gud. “Tro aldrig att du kan förstå eller formulera höjden och djupet och bredden av vem jag är. Tror du att du kan tyda mitt namn genom att sätta mig på formel, då hädar du Gud”.
Det här är alltings vändpunkt för mig. Mötet med “Jag är”.
För ett par år sedan tappade jag min tro. Jag hade länge gått och längtat efter en starkare tro, jag hade läst Johannes av Korset och de andra stora mystikerna och gick faktiskt naivt och längtade efter att få utsättas för “trons mörka natt”, prövningarna som skall rena tron och få den att växa. Och Gud hörde min bön.
Mitt under en retreat jag var med om, brast allting under mina fötter….. Min tro fanns kvar, eller viljan att tro, men föremålet för all tro var borta. Gud fanns inte längre kvar, han var närvarande bara som en frånvaro. Som hålet i pappret, det som blir kvar när hjärtat är utklippt.
Vägen tillbaka var lång och tröttsam. Ett tröstlöst halkande i missmodighetens snöslask Och under tiden förlorade jag tron. Åtminstone tron på min egen tro, den som skulle växa sig stark och bära mig. Det som bar mig den gången, och bär sedan dess , var inte min egen tros styrka utan just det att Gud är. Han är den han är, vare sig jag orkar tro på honom eller inte.
Och jag är, jag med, eftersom jag får leva i hans blick …
