Andlöst vackra landskap i Grönlands första långfilm. Smaken av färsk havssik. Poesi, musik, kulturhistoria.
Älsklingen och jag befann oss förra veckoslutet på Nordiska nätter, en höstkarneval på Hanaholmen. Beslutet att gå var en följd av ett musikradioprogram i juni med underbar musik av Julia Korkman och Clas Andersson. Då dessa två nu skulle uppträda på Hanaholmen begav vi oss dit, utan några särskilda förväntningar på innehållet i övrigt.
De olika programpunkterna visade sig alltså vara mycket givande, var på sitt sätt. Men mera än ord, bild och musik var insikten att det finns mängder av saker att uppleva vilkas existens en hittills varit omedveten om. En självklarhet om en tänker efter, men lika uppfriskande som ett dopp i kyliga höstvågor
Under tidigare år, då utdragna perioder av depression har hållit mig i sitt grepp har det känts som om ingenting längre har betydelse. Ett tecken på att läkningsprocessen har kommit igång har ofta varit att boktravarna som fyller hyllorna därhemma har glimtat till med nya, hittills oprövade läsäventyr.
För den som trampat på i samma fåror i årtionden är det en glad insikt att det finns så mycket kvar att uppleva, att lära sig och att ösa inspiration ur. Att tillsammans med sin älskling få lyssna till virtuost framförd pianomusik eller fnissa åt obegriplig poesirecitation på isländska känns nästan som att vara på träff igen.
Tillbaka i vardagen igen spanar jag nyfiket in Facebook-event och annonser. Var finns det udda och oväntade, som kan tränga igenom vardagens rutiner och överraska med nya vidder, nya djup att upptäcka hos oss själva och varandra? Nya sidor av Guds godhets flöde genom världen.
