Älska din nästas kyrka, säger Peter Halldorf. Vansinne, tänker jag, vi skall älska människor inte institutioner!
Men tanken biter sig fast. Vad menar han riktigt? Förra veckan läste jag ett klipp ur tidningen Dagen kring samma tanke: om din vän har funnit en tro som har burit hen genom livet är den kyrka som gett hen denna tro värd respekt också om du inte kan omfatta alla des lärosatser. Ungefär som man kan älska en gammal mor för att hon gett en livet, också om hon har sina fel och brister.
Tanken på kyrkan som en mamma är urgammal. En mamma som fostrar, föder och försvarar. Som alltid finns där som en öppen famn. En gestalt som samtidigt är evig och tidsbunden, helig och full av mänskligt tjafs. Den världsvida kyrkan, Jesu fanklubb, och den lokala församlingen. Kyrkan som jag både älskar och ibland blir så intensivt frustrerad på. Kanske tanken på kyrkan som en mamma kan göra det lättare att helhjärtat stämma in i trosbekännelsens ”en helig, allmännelig kyrka”?
Om min egen kyrka är som en gammal mor, kunde kanske min nästas kyrka eller samfund då vara som en svärmor? En som fyllt min medvandrares ryggsäck med tro, hopp och kärlek. Min Mästare sade en gång att det är på frukten man känner trädet. Kan det faktiskt vara så enkelt att det inte är frågan om rätt eller fel tro, om tempel eller kyrka eller moské? Att det är viktigare om en människa fått upprättelse, hopp och livsmod än om hon hört till de rättrognas skara?
Att älska sin nästas kyrka går väl an, men hur är det med att älska sin nästas andliga hem, var i världen det än befinner sig? Eller är det för farligt att tänka utanför den kristna lådan? Är alla gamla mammor värda respekt, eller bara de som fostrat barn som är lika oss?
