Vardagstro och söndagstvivel

Förändring,höst,Livet,Okategoriserade

Farväl till sommaren

5 Sep , 2018, 08.13 monica

 

Vid sjutiden går solen upp utanför vårt sovrumsfönster. Hela himlen glöder i rosa och turkos. Daggdropparna glittrar iskalla i gräset, när jag öppnar verandadörren för katterna och stiger ut på trappan. Värmen dröjer sig kvar i solstrålarna, men i morgonluften känns hösten som en skarp vittring.

Ännu är det en njutning att sätta sig i trädgårdsgungan med morgonkaffet, men varje morgon kan vara den sista. Kanske det blir regn i natt, bäst att jag ställer undan utemöblerna för vintern. Varje morgon är ett avsked till sommaren.

Ett avsked i gränslinjen mellan solskenet och den första nattfrosten.

I skogskanten glöder en tuva ljung ännu mot granarnas mörker. I folktron bär ljungen bud om död. Att plocka ljung och sätta inomhus är farligt – det är ett förebud.

Jag vet inte riktigt varför. Kanske för att ljungens blommor uppfattas som ett avsked till sommaren och därmed också som ett bud om höst.

För varje år blir avskedet till sommaren svårare. Kanske för att jag blir äldre, att medvetandet mera kretsar kring vissnande och höst, kring död och förgängelse. Tidigare visste man; om nio månader står jag här igen på trappan, omgiven av försommarens slösande överflöd. Numera har avskedet en annan färgskala.

Kanske är den sista kaffestunden i gungan idag bara ett vanligt farväl: om nio månader är värmen här igen. Men tanken kommer att det också kan vara ett avsked för gott.

Solljuset, det eviga, finns kvar till nästa sommar. Katterna kommer att sova på den varma stentrappan. Rosorna kommer att blomma som förr: allt kommer att bli som vanligt.

Men kommer jag själv att vara med? Är också nästa sommar en del av min stund på jorden?.

De sista rudbeckiorna slokar trött vid regntunnan. Ljungen glöder i violett.

Jag vet att mycket kommer att hända innan det blir sommar igen. Höststormarna kommer att riva av träden de sista löven. Snön och isen kommer att lägga sig över fält och diken som ett gnistrande tak. Därunder fortsätter livet sin kamp för överlevnad och nya vårar. Tiden står aldrig stilla,

Förändringens vindar kommer obönhörligt att ruska om också min tillvaro, även om jag helst ville stanna kvar i solen med min kaffekopp för evigt. Men utan förändring kan inte nytt liv växa fram.

En flock gäss lyfter ovanför mitt huvud. De har börjat resan söderut. Hösten är oåterkalleligen här.

, , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *