De senaste megaheta dagarna har jag tillbringat i hallonsnåren. Inte kanske den svalaste platsen i trädgården, men åtminstone är bärplockning en någorlunda enkel syssla som inte kräver mer uppmärksamhet än vad jag kan uppbåda dagar då temperaturen visar på 32 grader i skuggan.
Timmarna i hallonlandet hör till sommarens struktur. Som liten följde jag med de vuxna som skulle plocka bären, och tillbringade tiden med att sittande på en stor sten begrunda pisimyrornas vandringar runt omkring mig ända tills någon av dem bet mig och jag storvrålande sprang tillbaka in i mormors svala stenhus. Senare då jag själv blivit mamma följde det av barnen som för stunden mest längtade efter uppmärksamhet mig ut i buskagen för att efteråt belönas med saft och evig berömmelse.
I väntan på sällskap av nästa generation små bärplockare brukar jag sjunga för mig själv medan jag låter de solheta bären falla ned i frysburkarna. Oftast brukar jag nynna på en psalm eller Taizésång, men eftersom baby Ru de senaste dagarna har besökt sina morföräldrar har sångrepertoaren rört sig på ett annat plan och dagens sångrader kom att handla om klättermusen Klas och de andra djuren i Hackebackeskogen.
De andra samlar nötter
och har i sina hus,
men jag har inget hus och
är ingen sparsam mus.
Jag går till mina vänner,
de säger inte nej.
För om jag rätt
dem känner,
så delar de med mig.
Faderullanlej
Klas är alltså en glad slarver som gärna lever i nuet, och det verkar som om de präktiga djuren i resten av skogen kan leva med att få dela sina vinterförråd med honom. Kanske klättermusens livsglädje rentav behövs för att för att locka fram festen i skogsmössens rutiner?
Som alla spännande berättelser har också Hackebackeskogen en skurk. Räven ligger på lur för att ta den som inte ser sig för, och det gäller att se sig noga för. För att lösa problemet kallar djuren till möte, och genom omröstning medelst tassuppräckning besluts i demokratisk anda att räven i fortsättningen får hålla sig till en vegetarisk diet. Beslutet fattas inte av den det verkligen berör, och det visar sig också vara ohållbart i längden. Räven försöker men kan inte göra våld på sin natur och återgår snart till sin köttdiet. Men som alla goda sagor slutar också berättelsen om djuren i Hackebackeskogen väl eftersom räven genom att, med risk för sitt eget liv, rädda björnungen Brummelman från en säker död vinner de andra djurens förtroende.
Bären trillade ned i burkarna medan jag mediterade över vilket budskap Klas och de andra djuren kunde ha idag? Kanske det handlar om att det måste finnas utrymme för olikhet i vår ankdamm? Att ingen kan leva ett liv på andras villkor genom att förneka sin läggning? Eller att vår gemenskap nog kan bära att vi alla är olika och att själva olikheten är vår styrka – så länge ingen försöker fatta beslut för andras räkning.
Solen gassade från en molnfri himmel med samma generositet över både nässlor och hallonbuskar och jag beslöt sluta för dagen. När jag lämnade trasslet av bärbuskar var det så gott som omöjligt att se var jag hade gått. Bromsarnas surr var det enda som störde skapelsens frid.
