När den här veckans enda lediga dag inleddes hade jag ett mål i sikte: korggungan med de mjuka dynorna under rönnen. En hängmatta sattes upp till Lilleman, som hastigt fann sig förnöjsamt på kudden och undrade var hans täcke var. Sen la han upp ett treårigt pekfinger i luften och deklarerade att han ville ha saft också. Så überhofmeistern skred till verket.
För att uppnå mitt mål tog jag mitt imaginära svärd och högg mig fram genom en djungel av omkullvälta blåbärssaftglas på lekmattan och katter som skulle ha mat, lyckades undvika disken i köket och tog sikte på gungan och ett gäng trädgårdstidningar. Och jag klarade det. Och där satt jag ännu när grannen började köra traktorgräsklipparen, medan solen stod som högst, som en liten vink om att man nog borde göra något.
Men jag trotsade vinken och även de envisa midsommarrosskotten som börjat växa upp på opassande ställen.
När kvällen kom hade jag uppfattningen att jag suttit i gungan hela dagen. Det märkliga var ju att jag ändå hade rensat ansenliga delar av trädgårdslandet och fått en hel del annat gjort också. Utan att jag riktigt märkt att jag lämnat gungan.
Jag tror att jag alltid ska ta sikte på gungan. Kanske vi är flera som behöver ta ett stadigare grepp om det imaginära svärdet och kämpa för vilan. För som Ernst Kirchsteiger säger, om man är avslappnad nog för att sitta och titta på en nyckelpiga en stund slipper man äta magmedicin till hösten.
Efter att Gud skapat människan vilade han. Kanske det till och med finns en tanke från högre ort om att det är bättre både för psyke och produktion att ta avstamp i vilan. Fram med korggungor, imaginära svärd och nyckelpigor!
