Vardagstro och söndagstvivel

Andetag,Finland,mångfald

Ankdammar nära och långt borta.

7 Dec , 2017, 11.35 nanna

 

Anna-Lena Laurén skrev i veckan en alldeles fantastisk kolumn (som jag gärna hade länkat till) om finlandsvenskhet och arbete och språk i Dagens Nyheter. Men o, hur jag önskar att jag kunde hålla med henne när hon skriver att det är en självklarhet att prata finska. Själv blir jag en väldigt aktivt lyssnande människa på finska. Min intelligensnivå sjunker rätt kraftigt på finska. Jag blir också en väldigt trött människa på finska eftersom finska inte alls är en självklarhet för mig utan jag måste involvera varje fiber i min kropp i processen. Det går cirka 15 minuter på helt ok finska, men sen stänger min hjärna av nån anledning den dörren.

Missförstå mig inte. Så som alla med förstånd vet är språkkunskaper a och o. Nyckeln till framgång. Porten in i en kultur. Ingen är gladare än jag när min son säger hooménta till Marjo på dagis eller heippa eller mennään kotiin! Det är mitt hjärtas heta önskan att han ska tycka om att prata finska en dag.

Missförstå mig inte heller genom att tycka synd om mig. Jag tänker inte skylla på undervisningen i skolan eller de tvåfärgade böckerna vi hade i högstadiet eller språkstriden i Kristinestad som har isolerat språkgrupperna från varandra. Inte heller, som en del lite medlidsamt säger, att jag har bott 15 år utomlands, för jag har ändå bott 25 år i Finland och 22 av de åren har jag gått i skola. Det hänger inte heller på en medfödd oförmåga att lära sig främmande språk. Jag uppskattar att jag pratar ungefär lika bra grekiska eller jiddisch som finska (men förståelseprocenten i en nyhetssändning skiljer sig däremot markant). Vissa dagar åtminstone.

Sanningen är att jag har lyckats bo i Dagsmark, Vasa, Åbo, Kristinestad, Helsingfors (i den ordningen) och tillbringa mina somrar i Pernå utan att på allvar ha behövt finska. Det kan någon kanske tycka är otroligt inskränkt och sorgligt. Jag själv har skämts över min accent och oförmåga att få till rätt objektsform.

Men faktum är att jag har slutat skämmas. Jag har slutat tycka att jag borde kunna bättre finska (att vilja kunna är en annan sak). De få gånger i min vardag när jag måste prata finska slänger jag glatt in utrop på svenska och gör ingen hemlighet av att jag inte vet om man ska säga olen mielenkiintoinen eller olen kiinnostunut. (Troligtvis det första.)

Jag tycker däremot att det är fantastiskt fascinerande att jag (och mina gelikar, för jag är faktiskt inte ensam) finns! Jag tycker att jag är kuriosa och lätt exotisk! Jag bidrar till att göra det här landet lite intressantare i all dess slätstrukenhet och likformning! Jag är en kul grej!

Sen är det ju faktiskt så, vilket vi finlandssvenskar sällan tänker på, att vi inte är den enda språkliga minoriteten i världen. Språkliga minoriteter är snarare en norm. Vi är inte heller enda landet i världen som har flera officiella språk eller där ett av språken talas av en klar minoritet. Som grädde på moset är vi dessutom, tvärtemot den allmänna opinionen, inte så få heller med våra 290.000.

Några exempel.

Irland har två officiella språk. Det första officiella språket, iriska, pratas av en överväldigande minoritet. Det vill säga, 40.000 har det som modersmål och 72.000 använder det varje dag.
Förrän helt nyligen visste typ ingen att det pratades något annat än spanska i Spanien. Nästan 7 miljoner pratar katalanska av 46 miljoner invånare och nästan 700.000 pratar baskiska. Baskerna har en typ av självstyre i Spanien.
I Sydtyrolen i norra Italien pratar cirka 300.000 människor tyska, som även är skolspråk och administrativt språk i området.
Frisiska talas av 400.000 i Nederländerna och är officiellt språk i Friesland. Man får till exempel använda frisiska inför domstol i Nederländerna.
I Tyskland finns ett slaviskt språk som heter sorbiska (inte serbiska) och som har vissa egna rättigheter.

Detta bara en liten del i Västeuropa. Sen kan man nämna Papua Nya Guinea med sina 6,8 miljoner invånare och 850 språk.

Vidare några exempel på ankdammar vi känner till, men inte trodde var ankdammar, ute i världen.

Det enspråkiga Island med sina 50.000 fler invånare än finlandssvenskar i Finland, dvs 340.000.
Malta är en enda liten ankdamm med 430.000 invånare.
Barbados har 290.000 invånare.
Seychellerna och Andorra är vardera mindre ankdammar än Svensk-Finland, den första med 89.000 och den andra med 86.000 invånare.

I själva verket finns det minst 23 länder i världen som har färre invånare än det finns finlandssvenskar i Finland. Men vi är Ankdammen med stor bokstav.

Jag vill höja en något försenad självständighetsskål för alla oss som inte pratar finska med självklarhet, utan istället hellre pratar svenska eller samiska ett nåt av minoritetsspråken (romani, jiddisch, karelska, ryska, tatariska eller teckenspråk) – inte för att vi inte vill utan för att vi aldrig riktigt behövt. Länge leve det mångfaldiga Finland!

, , , , , , , ,

Läs också

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *