Rubriken är en fri översättning från fredagens Hesare, där tecknaren Karlsson tecknat en bild där denna dialog utspelas i en sandlåda mellan två barn. Satir är en svår gren, men tycker att Karlsson sätter huvudet på spiken.
Detta handlar alltså om diskussionen kring farsdagskaffet som på två dagisar i Helsingfors skall benämnas ”närståendekaffe” eller något i den stilen. På finska heter det ”läheispäivä” vilket ju kanske översätts ”närståendedag”? Diskussionen har fått förvånandsvärt stora proportioner i sociala medier, så den har helt klart träffat någon nerv. Därför är det värt att diskutera detta från alla vinklar.
Orsaken till att man väljer att prova denna formulering är ju helt förståelig. Det finns många barn som inte har kontakt med sin pappa och kan följaktligen inte bjuda in honom på farsdagskaffe. Det blir även problematiskt när barnen i dagis ombeds rita farsdagskort och inte riktigt har något att rita kortet till. Ganska sorligt, faktiskt.
Kan vara värt att notera att de daghem som valt att göra detta arrangemang lär ska göra det för att föräldrar ofta har varit hindrade att komma till dessa kaffestunder pga. jobbresa eller influensa, så dagisarna ville göra en modell där någon förälder eller närastående alltid kan närvara så att inte barnet behöver vara ensam. Därmed är det inte något som främst drivits av regnbågsfamiljer eller ensamstående. Dessa 2-3 dagisar verkar vara på relativt välbärgade områden, om det nu har någon skillnad. Enligt kommentetarer på sociala medier så ritas det även farsdagskort på dessa dagisar, som sedan delas ut hemma på farsdagen.
Men, det finns många fäder som reagerat på detta med att farsdagskaffe inte skall kallas farsdagskaffe längre och jag kan till en viss grad förstå det. Vi fäder uppmanas vara aktivare och mera deltagande i våra barns vardag, vilket naturligtvis är en bra sak. Men mot den uppmaningen känns det konstigt att benämningen farsdagskaffe är så enkelt utbytt.
Det finns en stor (och relativt tyst) majoritet fäder som deltar i barnens vardag som en jämlik förälder, och det lilla jag hunnit ventilera detta med några av dem så verkar detta faktiskt vara lite känsligt. Bokstavligen alltså känsligt, att detta är en sak som man reagerar med känsla på. Inte rationellt, vilket vore vara att konstatera att vi naturligtvis skall främst tänka på faderlösa barn och sådana som växer upp med två mammor, då de kan känna utanförskap. Eller på barn vars far alltid är på jobbresa när det är farsdagskaffe på dagis – vilket alltså verkar vara en av huvudorsakerna till detta arrangemang.
Men, det är helt tydligt lite känsligt och jag kan medge att jag hör till dem som reagerat med känsla. Jag är en far och farsdag är farsdag. Då får man kaffe på sängen, några fina kort och den senaste Ernst Kirschsteiger-boken. På dagis är det farsdagskaffe under veckan innan och då samlas pappor (som träffas varje morgon i dagisfarstun men inte ens vet vad de andra papporna heter) för att tillsammans dricka kaffe och äta kex med sina barn. En fin halvtimme, med andra ord.
Om denna halvtimme i framtiden skall heta ”närståendekaffe” så må vara hänt, men jag tycker att det är bra att fäder reagerat på detta. Det visar att fäder känner att kaffestunden är viktig för dem och att det har betydelse.
Barnet skall vara i fokus och dess välmående den högsta prioriteten, men är farsdagskaffet verkligen där skon klämmer? Men, för min del är det OK att det dricks näraståendekaffe två gånger om året. Det kan bara ta en tid innan jag vänjer mej vid ordet ”näraståendekaffe”, men det kan jag leva med. Hoppas även du kan.
