-”Mamma?” viskade han. ”Ja e jättetössti.” Jag såg honom tydligt i sovrummets mörker. Han hade sparkat av sig täcket som han brukar och han satt upp i sängen. – ”Okej, stanna här så går jag och hämtar vatten,” svarade jag och gick iväg till köket. Jag tände lampan, fyllde ett vattenglas, släckte lampan och gick tillbaka till sovrummet. Medan Benjamin drack några törstig klunkar reflekterade jag över hur mörkt det var i rummet och att jag inte såg nånting, medan hans händer med stor säkerhet greppade vattenglaset.
Jag tänkte på att några futtiga minuter i ljuset hade gjort mörkret så mycket mörkare. Och jag tänkte framför allt på att när jag var i mörkret behövdes det så otroligt lite ljus för att jag skulle se, för att mörkret inte skulle vara så mörkt.
Och jag tänkte att när man själv lever i ett mentalt mörker av en eller annan anledning så är det just så. Det krävs kanske en hel del för att mörkret helt ska skingras, men det krävs så lite för att göra mörkret ljusare. På de platser jag arbetat där mörkret varit som en kompakt massa tänkte jag ofta att det var så lätt att göra gott för det märktes så tydligt, även de små ansträngningarna.
Mina nattliga reflektioner påminner mig att #DelaLjus med små medel. Titta människor i ögonen. Le. Säga hej. Fråga hur folk mår. Skicka hälsningar. Skicka blommor. Ha med gåvor. Rensa i mina tankar så jag kan va närvarande där jag är. Ge komplimanger. Tala gott. Tänka gott.
Det lilla ljuset är också viktigt.
