Vardagstro och söndagstvivel

aktuellt,Andetag,Människovärde

Att inte lämna nån i skiten.

12 okt , 2017, 08.24 nanna

 

När jag gick i psykoanalytisk psykoterapi för sisådär tio år sedan, på grund av en rätt seriös utmattningsdepression, så jobbade jag mest med, vad min eminenta terapeut kallade, det stora P:et – och som tydligen svävade ovanför mitt huvud. P:et stod i mitt fall för p l i k t. En känsla som kan vara rätt överhängande om man till exempel växer upp a) i Österbotten, b) på landsbygden, c) som frikyrklig, d) som äldsta barnet och e) som flicka. Till exempel alltså. Inte uteslutande.

Det handlade om att inte gräva ner sitt pund, talko-anda, den outtalade och obesvarade frågan om vad folk ska tycka och ännu värre: deras besvikelse.

Så jag lärde mig att lyssna till mina egna känslor, sätta namn på dem och stiga åt sidan. Världen stod inte och föll inte med mig. (Fast allra mest flydde jag fältet till Sydafrika och hittade fram till mig själv.)

Nu ter sig allt det så exotiskt. Det där att ställa upp och arbeta tillsammans utan betalt. Att göra nåt för gruppens bästa. Istället slänger folk sig, inklusive jag själv, med uttryck som ”var och en har ansvar för sitt eget liv”, ”man kan inte göra mer för en annan människa än den vill själv”, ”initiativet måste komma inifrån”, ”man kan inte älska andra om man inte älskar sig själv”, ”det är bättre att lära en människa att fiska än ge henne en fisk”, ”folk måste få fatta sina egna beslut”, ”man kan inte hjälpa en människa som inte vill ha hjälp”, ”vi har alla våra problem”, ”du vet nog bäst själv”.

Så mycket vishet och så mycket bullshit. (Förlåt.) På en och samma gång.

När min syster jobbade i hemvården berättade hon om Abbe, en lång norrlänning som arbetat vid järnvägen hela sitt liv och som vägrade duscha. Som hemvårdare fick man inte kränka Abbe genom att tvinga honom duscha, även om duschning skulle ha varit det bästa för honom. Men nån var fiffig nog att ta reda på varför Abbe inte ville tvätta sig. Och det handlade ju inte om det, utan Abbe ville helt enkelt inte klä av sig inför unga flickor. Nä, han var inte bara gammal, dement och besvärlig. Han var en människa. Och hemvårdaren lämnade honom inte i sin skit. Nån tog ansvar för Abbe när han inte visste bättre själv eller inte kunde uttrycka sitt behov själv. När han kämpade emot. Någon tog ansvar, men lämnade hårdhandskarna åt sidan.

O, vad jag längtar efter att någon nån gång skulle veta bättre än jag själv. O, vad jag längtar efter att nån skulle komma med lite rester när livet har kraschat över mig och jag själv inte orkar laga mat. Kan vi inte göra så att idag plockar vi dina vinbär medan barnen leker tillsammans och imorgon plockar vi mina? För det där med att ta ansvar för sig själv, att inte kunna luta sig mot en annan människa, är ytterst ovanligt ur världsperspektiv. Jag gissar att i 98% av världens fall fostrar byn barnen (och då jag gick i lågstadiet fick jag ju faktiskt betyg i uppförande, som att det inte ens här låg enbart på föräldrarna att uppfostra).

Kollektiv-tänket tog nästan kål på mig, men om alternativet är ensam-är-stark så väljer jag nog gruppen. På gott och ont. Den här världen (min lilla värld vill säga) behöver dem som vill ta ansvar – till och med för andras bästa. De som vågar walk the extra mile och stiga in i sin nästas värld av dränerande behov. Som inte lämnar en annan i hennes skit hur lite hon än vill ha hjälp.

, , , , ,

Läs också

En kommentar

  1. inger carlsson skriver:

    Jaaaa,Nanna! Det du skriver är sååå bra,och så viktigt och riktigt!!
    Kramar!!!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *