Det har varit närmast omöjligt att undvika diskussionen om genusbetonade namn som pågått under veckan. På ett rent principiellt plan tycker jag att inga titlar behöver vara könsrelaterade, eftersom de speglar en svunnen tid. Speciellt de namn med ”man” på slutet. Man måste inte tycka som jag, vilket är det fina med en demokrati.
Denna diskussion fick mej att tänka på en organisation som klarade av att anpassa sig för en lång tid sedan: Prästhemsförbundet (på finska Papinpuolisoiden liitto). Av förkommen anledning hette förbundet först Prästfruförbundet (Papinemäntien liitto), men när världen kom ikapp vår ev.lut kyrka så anpassade förbunden sina namn för att välkomna manliga prästfruar och kvinnliga kvinnoprästfruar (jo, jag vet att man inte säger så). Och rimligtvis även ogifta manliga prästpartners och ogifta kvinnliga kvinnoprästpartners, om än jag inte är helt hundra på förbundens regler.
Som ett stickspår kan konstateras, att jag tycker det är något fint med att frun i huset varit med och bestämt att ändra namnet på sitt förbund till något könsneutralt och välkomna även manliga prästfruar till sitt förbund, medan hennes man fortfarande kan ha vägrat att dela altare med prästfrumannens fru. Denna situation finns mejveterligen idag ännu i vissa prästhushåll.
På svenska finns det i mitt tycke en starkare könsladdning i ordet ”prästfru” än i finskans ”papinemäntä”. Det är väl för att emäntä även är ett yrke som väl kunde översättas till husmor (kanske?). Titeln ”husmor” inkluderar antagandet om en uppgift och i en väldigt stor prästgård har det varit att sköta catering och sådant. Inte direkt alltså ett bihang till sin husbonn, utan en konkret uppgift. Däremot måste man vara insatt i hur prästgårdens vardag fungerar för att veta att en ”prästfru” är ett obetalt halvdagsyrke på samma sätt som en ”papinemäntä”. Jag har följt med ett antal prästgårdar (där kyrkoherdar bott, bör förtydligas) och där har det nog varit ett obetalt halvdagsjobb. Eller ”kall”, som det heter på finspråk.
I ärlighetens namn är det ju hårklyveri att fundera på vilken titel man borde ha bara för att en make har ett jobb, men tydligen är det viktigt hårklyveri.
Kanske man istället för hårklyveri kunde göra något nyttigt, som att hjälpa sin nästa. Eller bara inte kasta första (eller ens andra eller tredje) stenen.
