Söndag 20.8.2017
Det känns konstigt då jag går ner för backen. Jag känner mig nervös innan torghörnet skymtar fram. Jag lämnade ett skakat Åbo på fredagkväll.
Jag är medveten om den vita blomman i handen, och människor jag möter tittar förstående.
Det går att ta på stämningen i staden.
När jag kommer fram ser jag ljushavet växa. Ljusen är slut på butikshyllorna.
Jag står där länge, som många andra. Det känns lite bättre så, att stå där tillsammans när ondskan kommit för nära.
Det är tyst, allvarsamt, men samtidigt helt som vanligt. Här står alla vid gränslandet mellan allvar och vardag.
Allt fortsätter som vanligt, men ändå inte. I mitt Åbo.
Tisdag 22.8.2017
Det känns ännu hjärtskärande, men jag är inte rädd. Åbo är fylld av ljus. Och det bara växer.
