Jakobstad är insvept i en mjuk dimma. I morse, när vi gick till bilen, kände jag alldeles tydligt att hösten var på väg. Jag försöker acceptera att höstterminen har börjat. Jag lämnar på dagis, jag parkerar i min vanliga ruta.
Det är inte det att jag inte tycker om höst. Läsårsstarten är lite som nyårsafton för mig. Det är då jag ger mig själv löften inför det kommande läsåret. Jag gör upp studieplaner och drömmer om kurser jag skulle vilja gå och artiklar jag skulle vilja skriva. Men det sliter i mig att familjen går åt sina olika håll, sina olika vardagar. Jag kommer på mig själv med att vemodigt vila blicken på trötta löv och undra om de andra två har det bra.
Jag försöker tänka att allt är skönt för sin tid. Men det förminskar inte att jag längtar efter dem och saknar sommaren som vi delade. (I ärlighetens namn saknar jag nog mer den där delade-delen än själva sommar-delen.)
Och jag tror att det frigör att bekräfta känslor och tankar; att försöka förtränga, förringa och förneka är arbetssamt. Så jag är melankolisk och himlen är jämngrå.
Igår kväll åkte vi till skogen för att hämta ved. Vinden susade i grenverken, solstrålarna trängde sig fram mellan trädstammarna. Det var rofyllt, friskt. Jag tänkte att en tur i skogen skulle göra oss alla trötta och ge en bättre nattsömn. Medan vi kvistade och släpade gick sonen och nynnade på nya sånger han lärt sig på dagis, sånger jag aldrig tidigare hört honom sjunga.
Och jag tänkte vad bra det är ändå, att allt har sin tid. Att semestern tar slut, att vi får ta emot hösten med allt som den medför. Fast det bär mig emot då och då. Annars skulle vi kanske aldrig sjunga några nya sånger.
