Mina lungor skriker efter luft och jag känner blodsmak i munnen. Vadmusklerna är hårda som stenar, men jag ökar på takten så att gruset kastas omkring mina fötter. För trycket över bröstet har inte förvunnit. Och jag är 19 år och vet inte vad jag ska göra med mitt liv. Katastrof.
Ungefär så upplevde jag dagarna innan min student för fem år sedan. Jag sprang fram och tillbaka längs med grusvägarna i jakt efter ett svar. Livrädd för vad framtiden skulle bli, eller inte bli. Vad ska jag göra med mitt liv? Vad ska jag göra med mitt liv?, upprepades som ett mantra i mitt huvud. Tänk om det inte blir något av mig? Tänk om jag blir kvar här?
Det är lätt att säga: ”Ta det lugnt. Du har gott om tid att fundera”, åt en färsk student. Men jag vet att det inte är lika lätt för en otålig tonåring redo att flyga iväg, att ta in de orden. De flesta vill bara ut och ta sina första självständiga steg i livet. Leva och nosa på framtiden. Inte ta det lugnt och fundersamt.
Jag upplevde den sista gymnasietiden som att springa med andan i halsen till tågstationen för att hinna med framtidståget. Ifall tåget hade åkt när jag kom fram till perrongen, var alla framtidsmöjligheter försvunna. Att det ofta kommer flera tåg om dagen var inget jag kunde ta in.
Fem år senare har jag varken några kloka ord eller råd att ge alla som snart lämnar gymnasiet eller yrkesskola. Jag vet fortfarande inte med säkerhet vad jag kommer att göra med mitt liv. Däremot har jag en mer ödmjuk inställning till livet. För hur mycket man än planerar och bestämmer på förhand, överraskar livet en ibland ändå. Man kommer att misslyckas, men världen kommer inte att rasa för det. Det mesta ordnar sig till slut.
