Vardagstro och söndagstvivel

Andetag

Att räcka till – och inte

1 jun , 2017, 11.02 Mia Anderssén-Löf

 

I hallen står min kappsäck ouppackad. Igår kväll, när jag kom hem, hade vi tre dagar av lek och bus att ta igen, jag och mitt barn. Allt annat fick vänta. Som vi brottades. Busade. Och skrattade. När vi släckte lampan efter mörkrets inbrott och jag hörde hans andetag djupna var jag glad. Han mådde bra.

Och motsägelsefullt nog var jag glad över att jag varit bortrest. Mitt barn och hans far hade fått tre dagar mano a mano. Jag hade fått vara med om en intressant forskarkonferens om Mellanöstern. Och vi hade alla tre vuxit av att utforska vilka vi är utanför våra vanliga konstellationer.

Men det är ingen lätt sak att stiga åt sidan. Det förutsätter tillit, mod och verklighetstrohet. Jag önskar (ibland) att jag kunde ägna mitt liv åt att bara sköta hem och familj. Men verkligheten är att mitt barn mår bra av att ha flera relationer till människor han litar på. Verkligheten är att barnets far är en lika bra och lika berättigad vårdare som jag. Och jag mår bra av att ha ett yrkesliv. Jag har en oro och längtan i mitt blod, som Luffaren i ”Rasmus på Luffen”.

Jag hade bara varit präst i ett par år när en annan, nybliven präst frågade: ”Mia, räcker en till för det här jobbet?” Vi var på väg från ett kafferum till en möteslokal, i ett ekande trapphus. ”Nej, inte gör en ju det”, svarade jag spontant, ”men för det mesta räcker en till för det en behöver räcka till.”

Jag önskar jag kunde ha sagt något frommare, något mer heroiskt. Något som andats Pauli oresonlighet, något som lyft från marken. Men jag hoppas hen hörde att vad jag försökte säga var att det ligger en befrielse i att godta sin otillräcklighet. Att känslan av otillräcklighet kanske är ofrånkomlig, när man älskar. Jag kommer alltid att önska att jag kunde göra mer för dem jag älskar. Men om jag kan se att känslan av otillräcklighet vittnar om kärlek, och inte (bara) om tillkortakommanden, kan jag bli du med den.

Och även om det händer att jag förmår allt genom honom som ger mig kraft, även om det händer att jag flyttar berg, är verkligheten ändå den att jag är en människa som behöver äta och sova, att också mitt dygn bara har 24 timmar.

”Sanningen ska göra er fria”, säger Jesus. För en yrkesgrupp där ungefär hälften har upplevt utmattning eller tänkt i de banorna, ser jag det som en överlevnadsfråga att präster känns vid sina begränsningar. Och då tänker jag inte bara på att präster i ett föränderligt religiöst landskap ska hitta hållbara förhållningssätt till sitt kall, utan också att församlingen som gemenskap växer av att nya konstellationer utforskas. När prästen stiger åt sidan, får andra plats att stiga till.

, , , ,

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *