Allting har inte riktigt hittat sin plats i det nya hemmet ännu. Några envisa lådor står fortfarande kvar, och några har skuffats in i skåp i sann prokrastineringsanda. Det enda problemet är såklart då man behöver något ur de undangömda lådorna. Det blir ett digert grävjobb.
Under en av dessa grävningsutredningar stod jag med huvudet djupt nere i en av garderoberna i jakt på en försvunnen receptbok. Istället hittade jag en bibel. En bibel som jag fick på en av söndagsskolans vårfester, och som nu hamnat i garderoben.
Jag kom att tänka på att det måste finnas otroligt många biblar i garderober runt om i landet, trots vårt sekulariserade samhälle. Det måste finnas många vigselbiblar, konfirmationsbiblar och ärvda biblar på obestämda platser mellan bokhyllan och sopkorgen i hemmet. Men ändå inte tillräckligt bestämda för att hamna i varken hyllan eller sopkorgen.
Trots att kyrkan ofta får utså hård kritik, och inte är en självklar del av mångas liv, lever en respekt och ett starkt förtroende för folkkyrkan vidare. Inte minst i krissituationer. Efter det fruktansvärda dådet i Manchester igår kväll var det en självklarhet för kyrkorna att öppna sina dörrar. För i kriser är folkkyrkan självklar, oersättlig och öppen för alla.
Kanske kyrkan är kompisen som inte är tillräckligt intressant när allting är bra, och bibeln står kanske inte på paradplatsen i bokhyllan. Men när det behövs, finns den i alla fall ganska nära till hands – om än i garderoben.
