Den här våren har jag tagit mig för att måla om vårt lilla växthus. Det är gjort av gamla fönster. På ena karmen står det något i romerska siffror. Kanske är det byggåret för ett hus som för länge sen rivits. Kanske de här fönstren någon gång i förra sekelskiftet vätte ut mot en köksträdgård. Kanske någon genom de här rutorna har blickat upp mot regntunga himlar och tänkt, att det vore skönt med ett vårregn.
Allt möjligt hinner gå genom tankarna medan man målar. På en fönsterkarm möter den gråblåa färgen den vita. Och eftersom tid är på kort i en småbarnsfamilj, struntade jag i att tejpa och litade på min högerhand. Skulle jag klara av att inte vingla med penseln?
Då kom jag att tänka på en dokumentär jag sett om en Willard Wigan som specialiserat sig på att tillverka skulpturer inuti nålsögon. Så små är skulpturerna, att man bara kan se dem genom mikroskop. Wigan fick frågan, hur han gör för att inte darra på handen – minsta vibration kan ju förstöra allt.
Han förklarade att han bara arbetar på utandningarna. Medan han andas ut skär han ut figurerna, målar dem, limmar fast delarna. På utandningen är handen stadigare än på inandningen. Jag provade den tekniken på min fönsterkarm. Och ser man på! Mötet mellan det gråa och det vita blev faktiskt en rak linje.
Jag kan förstås inte undgå att dra paralleller till de grekiska och hebreiska orden för andetag, som också används för vind och Guds ande.
Att arbeta på utandningarna, kunde i andlig mening betyda att vänta in Gud, ta ett andetag, lyfta blicken mot himlen och hämta kraft innan man sätter igång. Eller, som Predikaren uttrycker det, ”Om yxan är slö och eggen inte slipas får man bruka desto större kraft. Man vinner på att gå till verket med vishet.”
Ett annat tankespår som växte fram medan jag målade, är att man kommer ganska långt med att bara ta efter. Alltid finns det någon som har efarenhet, också i de mest vilda och okända terränger, också av frågor långt större och mer genomgripande än hur man blir stadig på hand. Men för att få tillgång till den visdom och erfarenhet vi har i varandra, måste man kanske lämna sin bekvämlighetszon och komma sig för att fråga.
Det kanske krävs en smula ödmjukhet, tillit och mod, att anförtro sig och sin osäkerhet åt en annan människa. Men – som någon klok människa har sagt, jag minns tyvärr inte vem – hur långt du vågar dig in i ett samtal är en funktion av hur mycket du litar till din egen förmåga att hantera det som kan hända i samtalet. Alltså är det en fråga en kan öva på och växa med.
